Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Bowring’s bemedling afslutade fordrag
mellan särskilda stater. Ett annat fordrag
med samma bestämmelse afslöts 1871 mel*
lan Spanien och Uruguay. Blir det en
gång sed att i alla traktater mellan
suveräna stater nedlägga såsom ett
oundgängligt vilkor att uppkommande tvister icke
skola föranleda till krig utan ubdérkastas
en opartisk skiljedomare, skall den
allmänna fredens iutresse dermed vara bättre
tillgodosedt än genom direkta
öfverens-kommelser om afväpning, hvilkas utförande
alltid skall motverkas af ömsesidig misstro,
utan att det gifves någon tredje makt med
behörighet och förmåga att tvinga
tred-skande parter till att uppfylla sina
förbindelser.
»Ideologerna», som förbereda det nya i
verlden, äro ofta föremål för bån och
åt-löje. Hvem mins icke huru, nyss efter
utbrotten af de sista stora krigen, en Elihu
Burritfs och andra fredsapostlars
bemödanden blefvo föremål för ett tanklöst grin
äfven af dem som borde veta bättre? Men
när striden är öfver och de kämpande å båda
sidor öfverräkna sina förluster, då kommer
dessa varmhjertade menniskors sträfvande
åter till heder, då är det statsmännen som
tillegna sig deras tankegång och sjelfva
deras uttryck. Alltid efter långa och
blodiga krig komma fredstankar. Det var nyss
efter kongressen i Utrecht, och på sjelfva
kongressorten, som den välmenande abbé
de Saint-Piérre utgaf sitt bekanta »Förslag
till den eviga freden»; det var midt under
de blodiga revolutionskrigen som den ädle
Immanuel Kant 1796, från sin afiägsna vrå
långt bort fr&n stridsplatsen, stälde till sina
landsmän och hela den öfriga verlden sitt
namnkunniga upprop Zum ewigen Frieden;
såsom en dam mot Napoleon I:s eröfrings
lystnad bildade sig den Heliga alliansen
såsom en fredskongress, med erkändt syfte
att utestänga kriget från det europeiska
statsförbundet, ehuru det i sjelfva verket var
friheten som kom att utestängas; år 1830,
då Europa hotades af en allmän
konflagra-tion, höjde den högsinnade schweizaren
grefve de Sellon sin fana, på hvilken han
inskref såsom devis »Menniskolifvets
okränk-barhet», och stiftade fredssällskapet i
Ge-néve, som sedan fått utgreningar i hela
verldeu. Det var intrycket af det nyss
slutade kriget mellan Frankrike och Tyskland
som gaf ett nytt lif åt alla dessa filantro-
piska sällskap, som i detta ögonblick
ut-öfva en ganska betydande verksamhet,
hvilken kanske är allt för litet
uppmärksammad. Det är nemligen icke längre fråga
om vackra sentiment och välmenande
»olive-blad», utan man har fått ett mera praktiskt
arbete för händer. Om några månader
kommer Elihu Burritt att i New-York
samla en fredskongress, som icke skall nöja
sig med att på bibliska grunder predika
mot kriget utan ämnar utarbeta en ny
folkrätt, och för samma ändamål bereda sig
fredsvännerna i England på en nära
förestående församling i Plymouth, der
särskildi frågan om internationella
skiljedomstolar kommer att blifva föremål för
behandling. Det juridiska elementet har
öfver allt ingått i förening med det blott
och bart filantropiska; detta är ett stort
framsteg, ty fredsagitationen har derigenom
liksom fått ben och senor.
Men icke nog dermed: såsom vi nyss
antydde, tala nu mera statsmän,
diplomater och krigare ideologernas föraktade språk.
1 eu adress, som då varande general Grant
1864 aflät till kongressen, yttrade han midt
under det rasande inbördes kriget följande
minnesvärda ord: »Hela verlden ropar på
fredi Aflägsuom icke blott kriget utan allt
tal om kriget: freden har sida segrar,
ärorikare än dem man vinner på slagfältet.
Vi äro satte till att odla och befolka
jorden, men det är icke menniskoblodet
hvar-efter hon törstar, utan meuniskosvetten som
gör henne fruktbar.» I sitt budskap till
Förenta staternas kongress den 4
december förlidet år yttrade då varande
presidenten Grant ännu klarare samma tanke:
»Detta år har sett två stora folk, som hafva
samma ursprung och tala samma språk,
reglera genom en skiljedomstol en redan
gammal tvistefråga, hvilken i ett gifvet
ögonblick kunde hafva ledt till en blodig
förveckling. Om vi — såsom det är ali
anledning att hoppas — komma till en
vänlig uppgörelse, skall det sålunda gifna
exemplet blifva efterföljdt af andra
nationer, och på detta sätt skola millioner
men-niskor, hvilka man hållit under vapen för
att med eld och blod lösa internationella
tvister, blifva återgifna åt åkerbrukets och
industriens arbeten.»
Vi veta huru denna förhoppning gått i
fullbordan. De orimliga anspråken på
ersättning för de indirekta förlusterna efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
