Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dissektorus hand, under det han fort
knifven i deras iqelfvor. S&dana drag af
cn snart sagdt öfverraenskligt kärleksfullhet
kunna väl väcka tvifvelsm&l om
behörigheten af den vetenskapliga nyfikenheten,
som endast kan tillfredställas genom en
trolös grymhet.
Vi draga af allt det uu sagda den
slutföljden att huden har med raenniskan
gemensamt hela registret af känslor och
sympatier för konkreta varelser och ting, men
saknar alla dem som röra abstrakta eller
idéella förhållanden. En hund kan
sannolikt till en viss grad finna behag i
sköna former eller vackra färger, men det är
honom omöjligt att intressera sig för
skönheten i allmänhet, och så outtröttlig han
är i sträfvandet efter detaljkunskaper, och
hans nyfikenhet är i sanning outsläcklig,
så bestämdt måste vi frånkänna honom
möjligheten att fatta en vetenskaplig
sanning; förmågan af begrepp, eller med
andra ord af abstraktion, är borta.
Men om denua förmåga att begripa och
kombinera är den högsta bland menskliga
förm ögen beter, derom kuuna tankarue vara
delade. Det bar många gånger varit
på-stådt att den förnämsta skilnaden mellan
menniskan och djuret skulle vara den
förras förmåga af sympati, och att djuret icke
skulle känna medlidande och åtrå att
bistå sina nödstälda likar. Utan all
gensä-gelse är denua förmåga menniskans ädlaste
egenskap, och den enfaldigaste bland
sa-maritaner står himlen närmare än den
snillrikaste prest eller levit, som på vägen
passerar offret för röfvarenas våldsgerning,
stannar ett ögonblick för att tillfredsställa
sin nyfikenhet, och går sedan vägen
framåt. Noga räknadt är mensklighetens
framsteg i kunskaper och uppfiuningar, hvaraf
man gör så mycket tanklöst väsen, af föga
värde i jemförelse med framsteget i
förmågan af oiutresserad kärlek, utan hvilken
all vår tids beprisade kultur, upplysning
och humanitet väga mindre än ett stoftgrand.
Den lägsta menniskan på jorden är icke
den dummaste och okunuigaste utan den
känslolösaste, och den bästa menniskan
är icke deu som har det klyftigaste
förståndet, de största insigterna, utan det
varmaste hjertat. Om derför de lägre
varelserna på jorden och i luften icke hafva
någon delaktighet i denna känsla för
andra, då är i sanning ett oöfverstiglig&re
svalg befästadt mellan dem och oss äu
renom deras oförmåga att följa filosofen i
lians skarpsinniga bevisuing eller skalden i
lians himlafarandc tankeflygt.
Nu är det visserligen förhållandet att
djuren i allmänhet hafva en långt ringare
förmåga af sympati än den civiliserade
menniskan, och instinkten förer många af
dem att bringa siua sjuka och
ålderdoms-bräckliga anförvandter om lifvet, en
välger-ning utan tvifvel för det hela, ehuru
upprörande att bevitna i custaka fall. Meu
de högre djuren, hästen, elefanten, hunden
och några andra, hafva en lika
ögonsken-lig sympati för sina lidaude likar. Hvad
särskildt hunden beträffar, hafva vi otaliga
väl bestyrkta bevis på hvad vi skulle vilja
kalla hans välgörenhet mot likar: deu
stora välfödda gårdshunden inbjuder i sin
koja deu hemlösa tiggaren, delar med
honom sitt läger och sina måltider, och har
egna märkvärdiga vägar att rekommendera
sin fattiga gäst till husfolkets välvilja. En
stor Newfuundlandshund bär långa vägar
sin middag till en liten hynda som har
valpar; han möter på vägen en annan
hund, duellerar med honom och sårar
honom lifsfarligt, hvarefter han äfven
försörjer sin fiende med föda till dess han blir
återstäld. En stor gårdshund sitter en
regnig dag i sin koja, då han får se cn
nnuan, genomblött och frusen, framför sig;
han tänker några ögonblick för sig,
springer derpå of ver gården, rusar på dörren
till ett uthus, till dess klinkan ger vika
och främlingen kan få komma under tak.
En hund, söm tillhörde archdeacon Blanc,
hade fattat en stor tillgifvenhet för en af
prelatens hästar; denne skadade sig en
gång, och när han blef tillräckligt återstäld
för att kunna ledas fram och åter på
gräsplanen framför huset, gåfvo honom
familjens medlemmar morötter och andra
läckerheter att äta. Så ofta han kom fram
rusade Traveller — så hette hunden —
till trägården, tog två eller tre nedfallna
äplen i munnen, som han nedlade på
gräsmattan framför sin vän, och åsåg under
lifliga glädjebetygelser huru han förtärde
dem.
När Maria Stuart fördes på schavotten,
berättar Froude i sin historia, befans det
att hennes lilla hund hade smugit sig
efter henne och dolt sig i vecken af
hennes långa släp; när hennes hufvud föll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
