Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
UPPFÖRANDE AV MARTINVERK
Det 1865 byggda degelstålverket, som var avsett för
nedsmältning av fallande bessemerskrot, nedlades 1870, då man fick bättre
inkomster genom att sälja skrotet som sådant till utlandet än genom
tillverkning av degelstål.
Mar tillståltillverkningen.
Sedan martinprocessen införts vid en del andra svenska verk, kom
denna fråga ofta på tal även i Sandviken. Man var emellertid tveksam
då det gällde att utbyta det väl beprövade bessemerstålet mot något
nytt och för sandvikskvaliteterna oprövat. En viss konservatism torde
ock helt naturligt ha gjort sig gällande vid det verk som av
tradition kunde anse sig alldeles speciellt vara en bessemerstålets
vapen-dragare.
Då man emellertid efter rörtillverkningens upptagande behövde
ett stål karakteriserat av mjukhet och seghet, mera än av god
egg-skärpa togs frågan upp på allvar.
Ar 1895 framlades i styrelsen förslag att bygga en martinugn för
c:a 6 000 tons årstillverkning och för en beräknad kostnad av 100 000
kronor. Man räknade med att därigenom även kunna bättre
tillgodogöra sig fallande skrot, som förut till stor del måst exporteras. Under
åren 1896—1900 uppfördes därefter ett martinverk (A 25) med två
ugnar om 10 tons kapacitet. Ugnen nr 1 sattes i gång den 4 aug.
1898 och ugnen nr 2 i juni år 1900. Båda hade basisk infodring.
Konstruktör för ugnarna var doktor H. Tholander med Sandvikens metallurg
sedermera professor Arvid Johansson som medhjälpare. Efterfrågan
på martinstål steg emellertid alltjämt, så att styrelsen 1903 beslöt
uppförande av en ny byggnad intill den förutvarande, även denna
med två ugnar. Anläggningen beräknades kosta sammanlagt 230 000
kr. Ugnen nr 5 igångsattes jan. 1905 och nr 4 jan. 1906, den förra
med basisk och den senare med sur infodring. Tillverkning av surt
martinstål hade dock upptagits redan under 1904, då ugn nr 1
omändrades till sur botten och drevs så hela 1905.
Gasen för martinugnarna alstrades från engelska stenkol med lägsta
möjliga svavelhalt. Trots detta var det svårt att hålla svavelhalten i
stålet nere, vilket var en angelägenhet av stor vikt särskilt för de högre
kvaliteterna, såsom t. ex. kullager-stål, vilket vid Sandviken
utexperimenterades och år 1908 upptogs i tillverkningsprogrammet. För
tillverkning av dessa högre kvaliteter uppfördes ett nytt martinverk
med tvenne mindre ugnar i en byggnad (A 55), sydväst om det förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
