- Project Runeberg -  Ett svenskt jernverk : Sandviken och dess utveckling 1862-1937 /
138

(1937) [MARC] - Tema: Metals
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

138

ELEKTROSTÅLUGNEN N:0 2 SÄTTES I DRIFT

med den senare tillkomna ljusbågsugnen nr 2; det andra förfarandet
gav avsevärt lägre produktion, vartill kom, att vid smältning av
legerat stål svårigheter uppstodo, när övergång måste göras från en
stålkvalitet till en annan.

Tillverkningsprogrammet för Frickugnen upptog till en början
huvudsakligen verktygsstål, hårdare stål för tråd och urfjädrar samt
Cr-Ni-stål av sätshärdningstyp, vilken senare kvalitet hade berett
vissa svårigheter vid tillverkning i martinugn. Ugnen var icke från
början avsedd för tillverkning av rostfritt stål. Den första »rostfria»
chargen, kval. 7C27, tillverkades dock så tidigt som den 1 april
1921. De senare åren smältes huvudsakligen
Cr-Ni-sätshärdnings-stål samt rostfria stål av alla typer, allt med flytande bessemerstål
såsom utgångsmaterial. För en sådan tillverkning var ugnen väl
ägnad. Den kunde hålla samma smälttider som blåsningarna i
bes-semerverket och en jämn, god kvalitet erhölls. Mindre lämplig visade
sig Frickugnen för insmältning av större mängder rostfritt skrot,
enär det rännformade ugnsrummets stora utsträckning mycket bidrog
till en icke önskvärd kväveupptagning hos det kromrika
insatsmaterialet under denna nedsmältning.

Under de femton åren, ugnen varit i drift, har dess fulla kapacitet
intet år helt utnyttjats, totalt har däri tillverkats 11 486 ton stålgöt,
eller i medeltal 766 ton göt per år.

I samband med igångsättningen av högfrekvensugnarna i 1933 års
elektrostålverk nedlades driften av induktionsugnen definitivt år 1934,
varefter den nedrevs år 1935. Ugnen hade låg elektrisk
verkningsgrad, 60 °/0, men kunde drivas med mycket jämn belastning. Dess
mest framträdande nackdelar voro: oförmåga att smälta helt kall
insats, dess otillgängliga ugnsrum samt kostsamma och tidsödande
reparationer.

I februari 1929 togs det andra steget i elektrostålverkets utveckling
i och med att den ovan omnämnda 6-tonsljusbågsugnen, elektrostålugn
nr 2 sattes i drift. Den uppställdes på den plats, som tidigare
upptagits av martinugn nr 5 i A 55.

Ugnen är en DEMAG-konstruktion av s. k. Fiat-typ, d. v. s. för
ugnens trenne grafit-elektroder äro sådana genomförningar
anordnade genom ugnsvalvet, att elektroderna bekvämt kunna hopskarvas
och samtidigt god tätning erhållas för att skydda dem mot anfrätning
av utströmmande heta ugnsgaser. Den elektriska utrustningen består
av en 2 000 kV A-transformator, som kan omkopplas till att lämna
olika för smältningen lämpliga spänningar. Ugnens infodring är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 25 10:46:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sandviken/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free