Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET NYA ELEKTROSTÅLVERKET
141
tio ggr större smältkapacitet intet ovanligt. Ugnstypen äger
degelståls-ugnens alla fördelar utan att hava dess nackdelar, och det var därför
av stort intresse för järnverket att gå in för denna ugnstyp och därmed
vidare utveckla redan vunna erfarenheter beträffande elektrostål.
Därjämte kom den omständigheten, att en anläggning behövdes, som
i större utsträckning, än som hittills varit möjligt, kunde utnyttja
avfallet från vidarebearbetningen av rostfritt stål.
Under åren 1950—51 tillkommo vid samma anläggning
ytterligare två utbytbara ugnar, en för 1 000 kgs och en för 1 600 kgs
smält-kapacitet. Någon nämnvärd produktionsstegring uppnåddes ej med
de större deglarna, men väl ett bättre utnyttjande av den tillförda
effekten samt lägre provningskostnader per ton stål räknat.
I denna första högfrekvensugn har försöksvis tillverkats ett stort
antal ståltyper, men den huvudsakliga produktionen har utgjorts av
rostfria och eldhärdiga stål, snabbstål och andra högt legerade stål.
Tillverkningskapaciteten hos ovannämnda anläggning är c:a 2 000
ton göt per år, vilket tillverkats åren 1952—54. Sedan nya
hög-frekvensugnarna tillkommit, har denna första anläggning hållits i
gång huvudsakligen för tillverkning av snabbstål och stålgjutgods.
Sammanlagt har där tillverkats 9 529 ton stål t. o. m. år 1956.
Under våren 1952 påbörjades utredning angående lämpligaste
sättet för utvidgning av järnverkets götproduktion för att svara mot
föreliggande behov. Det blev då klart, att bästa vägen var att öka
produktionen av elektrostålgöt. En utvidgning i anslutning till
förutvarande elektrostålugnsanläggningar lät sig av utrymmesskäl
icke göra. Det blev då beslutat att uppföra en nybyggnad (A 55) söder
om verkstäderna, varvid goda möjligheter bereddes för fortsatt
utvidgning. Arbetet på denna byggnad sattes i gång på våren 1955,
och den kunde tagas i bruk i början av 1954. Ugnarna utgöras av en
14 tons ljusbågsugn och tre st. högfrekvensugnar för resp. 0.5, 1.6
och 4.2 tons charge. Utanför östra långväggen ligger skrotupplag med
travers och en större skrotsax. Under ugngolvet i västra skeppet är den
elektriska utrustningen uppställd, bestående av periodomformare,
likströmsomformare, kondensatorbatterier, skensystem etc.
Elektrostålugn nr 4, 14 tons ljusbågsugnen, togs i drift i februari
1954. Den har tre elektroder och basisk infodring i likhet med ugn
nr 2 och är i sitt slag den första, som uppställts i Sverige.
Mekaniseringen har nämligen drivits mycket långt. Förutom anordning för
stjälpning av hela ugnsaggregatet vid tappning finnes möjlighet att
frilägga hela ugnsrummet för chargering, därigenom att ugnsvalvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
