Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN - Ett halvsekels affärer. Av doktor Sune Carlson - Grundläggningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 FÖRHÅLLANDET MELLAN AGENTERNA OCH BOLAGET
råde. Duus t. ex. sålde på hela Tyskland, Holland och Belgien, och
Bevau hade ensamrätt på Frankrike, varförutom han gjorde
försäljningar i Spanien och Italien. Agenterna ägde i allmänhet rätt till
provision på alla order, som inkommo från deras distrikt, även då de
ej utfört något aktivt försäljningsarbete för ordernas erhållande. (Ett
undantag från denna regel var Sverige, där Wollert ej erhöll provision
på order av tyres, axlar och maskindelar, som inkommo direkt till
Sandviken.) Det förekom också ofta, att brukspatron Göransson under
sina resor lyckades skaffa nya, stadigvarande kunder, på vilkas order
respektive agenter fingo betydande kommissionsinkomster. I
allmänhet voro agenterna förbjudna att sälja stålprodukter, vilka kunde
tänkas konkurrera med Sandvikens tillverkningar, något som redan från
början var typiskt för Sandvikens försäljningsmetod. Bolaget vände
sig ej, vare sig i Sverige eller utlandet, till de stora handelshusen,
som voro specialister på stålvaror, och som representerade ett flertal
svenska och utländska verk, utan till mindre affärsmän, som voro
villiga att koncentrera sig på Sandvikens försäljningar. De kunde
emellertid ofta arbeta inom ett flertal branscher samtidigt. Emile Janssen i
S:t Petersburg hade förutom sin Sandviksrepresentation stora affärer i
stenkol och byggnader, Bevau var inköpsagent för de spanska
järnvägsbyggena, och Duus drev en mindre sågverksrörelse. Duus och
Janssen voro f. ö. även representanter för Fagerstas plåttillverkning,
vilket emellertid ej skadade utan snarare var till nytta för Sandviken,
då det härigenom uppkom en naturlig uppdelning av marknaden.
Agenterna voro i allmänhet skyldiga att sälja till de pris Sandviken
begärde och erhöllo endast i undantagsfall del i den vinst som gjordes,
när de lyckades utverka ett överpris. Ersättningen utgick i stället i form
av provision samt gottgörelse för post och telegramkostnader. Bevau
hade under de första åren t. o. m. ett fast anslag för dessa utgifter,
men detta blev senare borttaget. I allmänhet tycks provisionsprocenten
ha varit 3 % för tyres och axlar, 5 % för verktygsstål och 2 % för
tackjärn. Förutom sin vanliga provision erhöllo de utländska agenterna
2 °/0 för delcredere, enär bolaget önskade gardera sig mot att order
upptogs från osäkra kunder i rent provisionsintresse. Ett undantag
härutinnan gällde i Frankrike, där Bevau ej stod i delcredere, men i
stället fick sälja endast till sådana kunder, vilkas accepter Mallet Frères
diskonterade.
Den frågan blev ganska snart aktuell, i vilken mån agenterna
skulle lägga sig till med lager av bolagets produkter. Särskilt på
verk-tygsstål var det ofta svårt att erhålla order utan att först visa prover
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
