Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord till första svenska upplagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Sverige säger sig ha sinne för poesi, men de känner inte ens
namnet på Nordens största skald. Finns det i hela vår
litteratur en mer gripande dikt än de rytmiska vingslagen av en
flyttfågel uppe i skyn?
Engelska kritiker har gjort sig mycket huvudbry med att
söka klassificera The Story of San Michele, och jag undrar
inte på det. Några har kallat boken ”En självbiografi”, andra
har kallat den ”En läkares memoarer”. Boken är varken det
ena eller det andra. Mitt livs historia skulle varit undangjord
på långt mindre än femhundra sidor, också om jag inte strukit
de viktigaste och de sorgligaste kapitlen. Än mindre lämplig
är den pompösa benämningen ”En läkares memoarer”. Redan
det självsvåldiga, nästan pojkaktiga tonfallet i boken talar
emot denna. En läkare liksom alla andra människor har väl
rätt att skratta åt sig själv ibland för att hålla modet uppe.
Men han får inte skratta åt sina patienter. Att gråta med dem
är ändå värre, en gråtmild doktor är en dålig doktor. En
gammal läkare gör förresten klokare i att inte skriva några
memoarer alls. Det är nog bättre att han behåller för sig själv vad
han sett av livet och döden och lämnar de döda i ro och de
levande åt sina illusioner.
Åtskilliga episoder i denna bok utspelas på det illa
utstakade gränsområdet mellan det sannolika och det
osannolika, det farliga No man’s land, där så många
memoarförfattare stupat. Det vore en stor lättnad för mig om läsaren utan
vidare ville förvisa dessa episoder till diktens fridlysta område.
Jag har förresten gjort mig mycken teknisk möda med att
underlätta detta. Jag begär ej bättre än att inte alltid bli
trodd, jag har i alla fall alldeles tillräckligt att svara för. Det
skall smickra min författarfåfänga om jag lyckats i dessa
bemödanden. Livet är en berättare av rang.
Det är nog så att åtskilliga av bokens sidor, enkannerligen
i kapitlet om Lappland, gör sig bättre på originalspråket än
på ren svenska. Våra dagars Abiskoturister skall nog finna
björnarna och vargarna i boken något för närgångna. Gamle
Lars Anders i Forsstugan gjorde nog också klokast i att inte
längre lämna dörren öppen om natten till sitt ensliga härbre
med mor Kerstins vackra gamla bruddräkt och alla
helgdagskläderna och vargskinnspälsarna. Men jag har svårt att tro
att någon kritiker av boken skall ha panna att våga betvivla
att det var en riktig tomte jag såg sitta på bordet i min
kammare över kostallet och rycka försiktigt i min klockkedja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
