Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Quartier Latin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast en vasall, ett redskap i handen på en ännu mäktigare
härskare, Livets furste? Han hade vunnit i dag, men var hans
seger definitiv? Vem skulle vinna till sist, han eller Livet?
Men var det verkligen så att min mission upphörde när
hans började? Måste jag vara en overksam åskådare till den
sista ojämna kampen, stå hjälplös och se på medan han
begynte sitt förstörelseverk? Måste jag vända bort ansiktet
från ögon som anropade mig om hjälp långt sedan talet
förstummats? Måste jag lösgöra min hand från fingrar som
klamrade sig fast vid mina som en drunknande vid ett
halmstrå? Jag var besegrad, men jag var inte avväpnad, jag hade
ännu ett vapen i min hand. Han hade sin eviga sömndryck,
men jag hade också min, som jag fått mig anförtrodd av
Moder Natur. Om han dröjde med sitt narkotikum, vad
hindrade mig från att komma med mitt som kunde förbyta
ångest i frid, kamp i vila? Var det inte min uppgift att hjälpa
dem att dö som jag inte kunde hjälpa att leva?
Den gamla nunnan hade sagt mig att jag begick en
fruktansvärd synd, att Vår Herre i sin outrannsakliga vishet
bestämt det så, att ju mer lidande han tillfogade i dödstimmen,
ju mer förlåtande skulle han visa sig på den yttersta domens
dag. Till och med syster Philomène hade sett ogillande på mig,
när jag ensam av kamraterna kommit med min morfinspruta
sedan den gamle padren gått bort från bädden med sitt
sakrament.
De fanns ännu kvar i Paris sjukhus, de milda, uppoffrande
systrarna från St-Vincent-de-Paul med sina stora vita
hucklen. Krucifixet hängde ännu på väggarna, padren läste ännu
mässan varje morgon framför det lilla altaret i Salle
Ste-Claire. La Mère supérieure, ma Mère, som vi alla kallade
henne, gick ännu sin rond från säng till säng när klockorna
ringde Ave Maria.
”La Laïcisation des Hôpitaux” var ännu ej dagens
brinnande fråga, ropet ”Bort med prästerna! Bort med krucifixet!
Ut med nunnorna!” hade ännu inte höjts. Tyvärr fick jag
snart se dem alla gå. Utan tvivel hade de sina fel, dessa
nunnor. Det är nog sant att de var mera vana att hantera
sina radband än sina nagelborstar, att doppa sina fingrar i
vigvattnet hellre än i karbollösningen - operationssalarnas
dåvarande allsmäktiga universalmedel, snart nog ersatt av ett
annat. Men deras tankar var så rena, deras hjärtan så fyllda
av ömhet, de hade vigt hela sitt liv åt de sjuka, de begärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
