Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En doktor på modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är helt och hållet en fråga om taktik. Att låta greven fara
ensam skulle vara ett misstag av annan art, och ni, monsieur
l’Abbé, vet det likaväl som jag.
Han såg forskande på mig med sina kloka ögon men sade
ingenting.
- För att övergå till markisinnan, så var ni vänlig nog att
komplimentera mig för vad jag gjort för henne och jag tar
emot er komplimang. Ur medicinsk synpunkt har jag ingenting
gjort, och det skulle ingen annan heller kunnat. Döva personer
lider svårt av sin nödtvungna isolering, speciellt om de inte
har några andliga resurser - och de är i majoriteten. Att dra
deras uppmärksamhet från deras lyte är det enda man kan
göra för dem. Markisinnans tankar sysslar nu med colitis
istället för med dövhet och ni har själv sett resultatet. Jag för
min del börjar ha mer än nog av colitis, och nu då
markisinnan reser till landet ämnar jag ersätta hennes colitis med en
knähund som bättre lämpar sig för lantlivet.
När abbén gick vände han sig om i dörren och såg
uppmärksamt på mig.
- Hur gammal är ni?
- Tjugusex år.
- Vous irez loin, mon fils! Vous irez loin!
Ja, tänkte jag, jag kommer att gå långt, långt bort från
detta förödmjukande liv av humbug och bedrägeri, bort från
alla dessa artificiella människor, tillbaka till den förtrollade
ön, tillbaka till gamla Maria Porta-Lettere, till mastro
Vincenzo och Gioconda, för att rena min själ i det lilla vita huset
uppe på toppen av klippan. Hur länge till ska jag vara tvungen
att öda bort min tid i denna gräsliga stad? När ska Sant’
Antonio göra sitt nya underverk?
På mitt bord låg ett avskedsbrev från markisinnan, inte
farväl men au revoir, fullt av tacksamhet och lovord. Brevet
innehöll en stor sedel. Jag såg på det bleknade fotografiet av
Capri på väggen och stoppade sedeln i fickan. Vad blev det
av alla pengarna jag förtjänade under dessa år av välstånd
och framgång? Jag skulle ha sparat dem för att köpa mastro
Vincenzos hus, men faktum är att jag aldrig hade några
pengar att spara. Syndapengar? Måhända, men i så fall borde
hela fakulteten ha gjort bankrutt, för vi var alla i samma
klämma, professorerna såväl som mina kolleger som hade samma
slags klientel som jag. Som väl var hade jag även fullt upp
med andra patienter, tillräckligt för att rädda mig från att bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
