Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En doktor på modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fungerade. Därpå brukade han släppa min hand och betrakta
sin egen lika uppmärksamt, liksom för att säga att han
egentligen inte såg någon vidare skillnad på våra händer,
vilket han hade rätt i. För det mesta satt han alldeles stilla och
fingrade på ett halmstrå i ett hörn av buren där de besökande
inte kunde se honom. Sällan begagnade han den gunga som
man hade försett honom med i det naiva hoppet att han
skulle ta den för en svängande gren av sykomorträdet, där
han hade sin siesta under frihetens dagar. Han sov på en låg
bambubädd som liknade arabernas sêrir, men han steg tidigt
upp om mornarna, jag såg honom aldrig till sängs förrän
han blev sjuk. Han hade av sina vaktare instruerats att inta
sitt middagsmål sittande vid ett lågt bord med en servett
knuten under hakan. Han hade till och med försetts med kniv
och gaffel av hårt trä men hade aldrig velat använda dem, han
föredrog att äta med fingrarna, liksom våra förfäder gjort
ända till för ett par hundra år sedan och som majoriteten av
människosläktet gör ännu i dag. Sin mjölk drack han med
största korrekthet ur sin egen kopp och likaså morgonkaffet
med mycket socker i. Det är visserligen sant att han snöt sig
i fingrarna, men det gjorde också Romeos Julia, Petrarcas
Laura, Maria Stuart av Skottland och le Roi Soleil. Stackars
Jack! Vår vänskap varade livet ut. Han hade varit dålig
sedan jul, hans hy hade blivit askgrå, hans kinder håliga och
ögonen sjönk djupare och djupare in i sina hålor. Han blev
orolig och retlig, magrade alltmer och snart tillstötte en torr,
olycksbådande hosta. Jag tog hans temperatur flera gånger,
men måste vara mycket försiktig, för i likhet med barn ville
han gärna bryta sönder termometern för att se hur den såg
ut inuti. En dag när han satt i mitt knä och höll min hand,
fick han ett våldsamt hostanfall som medförde en lätt
lungblödning. Åsynen av blodet skrämde honom, liksom de flesta
människor. Jag lade ofta under kriget märke till hur till och
med de tappraste Tommies, som obekymrat betraktade sina
gapande sår, kunde blekna när de fick se några droppar
färskt blod. Han förlorade aptiten mer och mer och kunde
bara med största svårighet förmås att äta en banan eller ett
fikon. En morgon fann jag honom liggande i sängen med
filten uppdragen över huvudet, precis som mina patienter i
Salle Ste-Claire brukade ligga när de var dödströtta och
utledsna på allting. Han måtte ha hört mig komma, för han
sträckte fram handen och fattade min. Jag ville inte störa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
