Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ska jag slå dig blind med ett slag av mina strålar, långt
farligare för människors ögon än själva solgudens guldpilar.
Det ljusnar redan i öster, jag måste tillbaka till min grav
annars hittar jag inte längre vägen bland de slocknande
stjärnorna. Jag är gammal och utsliten, tror du det är ett lätt göra
att vara på benen från kväll till morgon medan alla andra
sover? Du kallade mig dyster, tror du det är lätt att vara glad
när man lever i en grav, om du kallar det att leva som somliga
dödliga gör? Du ska själv en dag gå till din grav och det ska
också jorden du trampar på, dömd att dö liksom du själv.”
Jag såg på vålnaden och märkte för första gången hur
gammal och trött han såg ut, och jag skulle nästan ha tyckt
synd om honom om inte hans hot att slå mig med blindhet
gjort mig ursinnig.
”Packa dig i väg, gamle begravningsentreprenör”, röt jag,
”du har ingenting att göra här, jag är full av liv.”
”Vet du, Romeo”, hånskrattade vålnaden och kröp fram
till sängen och lade sin långa vita arm på min axel, ”vet du
varför du ordinerade vicomten att ligga till sängs med isblåsa
på huvudet? För att hämnas svalorna? Jag vet bättre. Du är
en humbug, Othello! Det var för att hindra honom från att
flirta i månskenet med...”
”Dra in dina klor, giftige gamle spindel, annars hoppar jag
ur sängen och gör processen kort med dig.”
Jag gjorde en förtvivlad ansträngning att väcka mina
sovande lemmar och öppnade mina ögon där jag låg badande i
kallsvett
Rummet var fyllt med ett milt silvervitt sken. Plötsligt föll
fjällen från mina förhäxade ögon och genom det öppna
fönstret såg jag fullmånen skina in i rummet från en molnfri
himmel.
”Jungfruliga Luna! Kan du höra mig i nattens stillhet? Du
ser så mild ut, men sorgsen. Kan du förlåta? Kan du hela sår
med dina strålars balsam? Kan du lära mig att glömma?
Kom syster och sätt dig ner vid min sida, jag är så trött! Lägg
din svala hand på min brännheta panna och söv mina vilda
tankar till ro! Viska i mitt öra vad jag ska ta mig till för att
glömma sirenens sång.”
Jag gick fram till fönstret och stod en stund och betraktade
nattens drottning där hon skred sin väg bland stjärnorna. Jag
kände dem väl från mången sömnlös natt och en efter en
kallade jag dem vid namn: den flammande Sirius, Castor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
