Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människa som står väl hos uldrorna. Man kunde alltid känna
igen en helbrägdagörare på hans hand. Om man lade en
vingskjuten fågel i hans hand, så satt fågeln alldeles stilla därför
att han förstod vems hand det var.
Jag sträckte fram min hand mot Turi som inte hade en
aning om att jag var läkare. Han såg uppmärksamt på min
hand utan att säga ett ord, böjde det ena fingret efter det
andra, mätte avståndet mellan tummen och pekfingret och
muttrade någonting till Ellikare som i sin tur tog min hand
i sin bruna lilla fågelklo med ett oroligt uttryck i de små
mandelformade ögonen.
- Var du född med segerhuva? Varför gav din mor dig inte
bröstet? Vem gav dig bröstet? Vilket tungomål talade din
amma? Hängde hon en vargklo om halsen på dig? Slog hon
några droppar korpblod i din mjölk? Rörde du någonsin vid
en dödskalle när du var liten? Har du någonsin sett uldrorna?
Har du hört silverklockorna på deras vita renar långt bort i
skogen?
- Han är en helbrägdagörare, han är en helbrägdagörare,
ropade Ellikare med en snabb blick på mig.
- Han är i förbund med uldrorna, viskade kvinnorna och
såg på varandra med skrämda ögon.
Jag kände mig nästan en smula skrämd själv när jag drog
tillbaka min hand.
Turi sade att det var tid att sova, dagen hade varit lång
och vi skulle ge oss i väg i gryningen. Vi lade oss alla ner
kring den halvslocknade elden. Snart var allt mörkt i den
rökfyllda kåtan. Jag såg inget annat än polstjärnan som lyste
ner på mig genom rökhålet. Jag kände i sömnen den kalla
nosen av en hund i min hand.
Vi var alla på benen i daggryningen. Jag delade ut bland
mina vänner mina högt värderade små presenter av tobak
och karameller och alla önskade mig lycklig resa. Om allt gick
väl skulle jag följande dag nå Forsstugan, den närmaste
människoboningen i den vildmark av myrar, sjöar, forsar och
skogar som utgjorde de hemlösa lapparnas hemvist. Ristin,
Turis sextonåriga dotterdotter, skulle bli min vägvisare. Hon
kunde några svenska ord och hade en gång förut varit i
Forsstugan, nu skulle hon vidare till lappskolan i kyrkbyn.
Ristin gick framför mig i sin långa vita renskinnskolt och
röda yllemössa. Om livet bar hon ett brett läderbälte, broderat
med blått och gult garn och smyckat med bucklor av silver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
