Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon var ögonens skyddshelgon. Jag som under åratal levat
i ständig fruktan att förlora min syn hade ofta önskat tända
ett ljus framför hennes altare. Han sade att han skulle be sin
hustru komma ihåg mig i sina böner till Santa Lucia, som
själv förlorat synen men återskänkt den till så många andra.
Han talade om för mig, att från det ögonblick han lämnade
sitt hem på morgonen satt hans hustru vid fönstret och
väntade på hans återkomst. Hon hade ingen annan i världen än
honom. Hon hade gift sig mot sina föräldrars vilja. Han hade
velat skicka bort henne från den förpestade staden, men hon
hade envist vägrat att lämna honom.
Jag frågade honom om han var rädd för döden. Han
svarade att han inte var rädd för sin egen skull, men för sin
hustrus skull. Om bara inte koleradöden vore så hemsk!
Hellre föras till kyrkogården med detsamma än bli sedd av
ögon som älskat en!
- Ni kommer nog att klara er, sade jag, ni har åtminstone
någon som ber för er, jag har ingen.
En skugga fördystrade hans vackra ansikte.
- Lova mig, om jag...
- Nej, låt oss inte tala om döden, avbröt jag honom med
en rysning.
Den lilla Osteria dell’Allegria bakom Piazza Mercato var
ett av mina vanliga viloställen mellan strapatserna. Maten
var usel men vinet utmärkt, sex soldi litern, och en liter
räckte inte länge. När jag inte vågade gå hem satt jag ofta
halva natten där. Cesare, nattkyparen, var min gode vän. Det
slutade med att jag efter det tredje kolerafallet i min locanda
flyttade in i ett ledigt rum i huset där han bodde. Min nya
bostad var lika smutsig som locandan, men Cesare hade rätt,
det var bättre att vara ”in compagnia”. Hans hustru var död,
men Mariuccia, hans dotter levde i allra högsta grad. Hon
trodde själv att hon var femton år, men hon var redan i
full blom, högbarmad, med svarta strålande ögon och röda
läppar, hon såg ut som den lilla capitolinska Venus. Hon
tvättade mina skjortor, kokade mina makaroni och bäddade
min säng när hon inte glömde bort det. Hon hade aldrig sett
en forestiere förut. Hon kom ständigt dansande in i mitt rum
med några vindruvor, en vattenmelon eller en handfull fikon.
När hon inte hade något annat att bjuda på, tog hon den
röda rosen ur sitt svarta hår och räckte mig den med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
