Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Jätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då jag förenade mig med sällskapet. Mitt i salen satt mina
vänner med blossande röda ansikten och sjöng svenska
folksånger så att det kunde slå lock för öronen på en döv, med
solopartier av åskdunder från Jättens breda bröst och gälla
pipanden från lille Skånberg. När jag genom den fullpackade
salen trängde mig fram till deras bord skrek en röst: - A la
pörte les Prussiens, à la pörte les Prussiens! Ett stort ölglas
flög över mitt huvud och träffade Jätten mitt i pannan. Med
blodet strömmande över ansiktet sprang han upp från stolen,
högg tag i närmaste fransman och kastade honom som en
tennisboll över disken i knät på värden som skrek allt vad
han orkade: - La police! La police! En andra sejdel träffade
mig på näsan och slog sönder mina glasögon och en tredje
välte Skånberg under bordet. - Kasta ut dem! Kasta ut dem!
vrålade alla gästerna och rusade mot oss. Med en stol
i vardera handen mejade Jätten de anfallande som mogen
säd, lille Skånberg kröp fram under bordet och skrek och bet
som en rasande markatta tills en ny sejdel slog honom
sanslös till golvet. Jätten plockade upp honom, klappade sin bäste
vän i ryggen, stoppade honom under ena armen och betäckte
så gott han kunde vårt oundvikliga återtåg mot dörren, där vi
togs om hand av ett halvt dussin poliskonstaplar och
eskorterades till vaktkontoret vid Rue Douai. Sedan vi uppgivit våra
namn och adresser låstes vi in i ett rum med galler för
fönstren. Vi var ”au violon”. Efter två timmars mediterande
fördes vi inför en överkonstapel som frågade mig med barsk
röst om jag var doktor Munthe från Avenue de Villiers. Jag
sade ja. Han synade mina sönderrivna blodstänkta kläder och
min näsa som svullnat till sin dubbla normala storlek och
sade att jag inte såg så ut. Han frågade mig om jag hade
någonting att anföra, eftersom jag tycktes vara den minst
berusade i detta band av tyska vildar och dessutom den ende
som föreföll att kunna tala franska. Jag sade honom att vi
var ett fredligt svenskt bröllopssällskap som blivit brutalt
överfallna på brasseriet, utan tvivel hade man tagit oss för
tyskar.
Allteftersom förhöret fortskred blev hans röst mindre
barsk, och då och då såg han med något som nästan liknade
beundran på Jätten med den halvt medvetslöse lille Skånberg
i knät som ett barn. Till slut sade han med äkta fransk
ridderlighet, att det verkligen skulle vara synd att låta en brud
vänta hela natten på ett sådant praktexemplar till brudgum
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
