Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Mamsell Agata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som på en vessla. Hennes hy var mögelfärgad, hennes blå
händer var iskalla och klibbiga som på ett lik. Hennes leende
var likt - nej, jag tror det är bäst inte tala om vad hennes
leende var likt - det var vad Rosalie och jag fruktade mest.
Mamsell Agata talade och förstod endast svenska, men
grälade flytande på alla levande språk. Jag tror dock att hon till
sist förstod en smula franska, annars kunde hon inte gärna
snappat upp allt hon tycktes veta om mina patienter. Jag
överraskade henne ofta lyssnande bakom dörren till mitt
mottagningsrum, isynnerhet när jag tog emot kvinnliga
patienter. Hon hade stor förkärlek för döda människor. Hon
föreföll alltid på bättre humör när någon av mina patienter
höll på att dö och hon underlät aldrig att visa sig på
balkongen när en begravningsprocession passerade Avenue de
Villiers. Hon hatade barn, hon förlät aldrig Rosalie att hon
gett en bit av jultårtan till portvaktens barn. Hon hatade min
hund, hon gick alltid omkring och sprutade Keatings
insekts-pulver på mattorna och började klia sig så fort hon såg mig
som tecken till protest. Min hund hatade henne från första
dagen, kanske på grund av den högst besynnerliga odör som
utgick från hela hennes person. Den påminde mig om Kusin
Pons odeur de souris i Balzacs roman, men med en personlig
tillsats av en hittills okänd lukt som jag flera år
senare identifierade i en övergiven egyptisk grav i Tebe där
hundratals stora flädermöss hängde i svarta klungor från
taket.
Mamsell Agata gick aldrig ut annat än på söndagarna
då hon satt ensam i en bänk i svenska kyrkan vid Boulevard
Ornanot och bad till Vredens Gud. Bänken var alltid tom,
ingen vågade sitta i närheten av henne. Min vän pastor
Flygare berättade för mig att när han stoppade brödet i
munnen på henne under nattvarden så blängde hon på honom
så ursinnigt att han var rädd att hon skulle bita av honom
fingret.
Rosalie hade förlorat all sin forna glättighet, hon såg
mager och eländig ut och talade om att flytta till sin gifta
syster i Touraine. Naturligtvis var det lättare för mig som
var borta hela dagarna. Så fort jag kom hem var det som om
all styrka gått ur min kropp och en dödande grå dåsighet
föll som damm över mina tankar. Sedan jag upptäckt att
mamsell Agata gick i sömnen blev mina nätter ännu mera
oroliga än förr, ofta tyckte jag mig känna lukten av mamsell
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
