Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Pantin låg i scharlakansfeber, jag var där varenda dag. Barn
med scharlakansfeber behöver i regel inga medikamenten
endast noggrann vård och en leksak under den långa
konvalescensen. John fick båda delarna, för hans nya fostermor
var tydligen mycket snäll mot honom och jag hade för länge
sedan lärt mig att innesluta dockor och trähästar i min
farmakopé.
- Han är ett besynnerligt barn, sade Joséphine, han säger
aldrig ens så mycket som mamma, han skrattar aldrig, inte
ens när han fick jultomten som doktorn skickade honom.
Det var jul igen, gossen hade varit hos sin nya fostermor
ett helt år, ett år av arbete och bekymmer för mig men av
relativ lycka för honom. Visst var Joséphine häftig och ofta
snäsig mot mig när jag läxade upp henne för att hon inte höll
gossen snygg eller aldrig öppnade fönstret. Men jag hörde
henne aldrig säga ett hårt ord till barnet, och fastän jag inte
tror att han var vidare fäst vid henne, kunde jag se av
uttrycket i hans ögon att han inte var rädd för henne. Han
föreföll egendomligt likgiltig för allt och alla. Så småningom
blev jag mer och mer orolig för honom och alltmera
missbelåten med hans fostermor. Pojken hade fått tillbaka sin
skrämda blick och det var tydligt att Joséphine försummade
honom mer och mer. Jag hade flera uppträden med henne,
vilka vanligen slutade med att hon förklarade att om jag inte
var nöjd var det bättre att jag tog tillbaka pojken, hon hade
haft mer än nog av honom. Jag förstod skälet, hon skulle bli
mor själv. Det blev mycket värre sedan hon fått sitt eget
barn, det slutade med att jag sade att jag bestämt mig för att
ta gossen ifrån henne så snart jag funnit ett lämpligt hem för
honom. Vis av erfarenheten var jag fast besluten att inte
utsätta barnet för flera misstag.
Några dagar senare när jag kom hem till min mottagning,
hörde jag i hallen en högljudd kvinnoröst från väntrummet.
Rummet var fullt av folk som satt och väntade på mig med
sitt vanliga tålamod. John satt inkrupen i soffhörnet bredvid
den engelske pastorns hustru. Mitt i rummet stod Joséphine
och pratade ivrigt och gestikulerade med bägge händerna.
Så snart hon fick se mig i dörren rusade hon fram till soffan,
lyfte upp John och bokstavligen kastade honom på mig, jag
hann nätt och jämnt fånga upp honom i armarna.
- Det är klart att jag inte duger till att se till en sån där
liten herre, skrek Joséphine, det är bäst du stannar hos dok-
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
