Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om att ingen anständig människa kunde stanna en dag till
i mitt hus, att hon lämnade mig för alltid redan i
eftermiddag och att hon aldrig ville se mig mer - precis samma ord
som jag hoppats säga henne i mitt brev.
Som mamsell Agatas osynliga närvaro ännu spökade i
huset, var det en lättnad för mig att gå ner till le Printemps
och köpa en barnsäng åt John och en gunghäst som belöning
för vad jag hade honom att tacka för. Kokerskan kom
tillbaka nästa dag glad och belåten. Rosalie sken av glädje,
till och med John tycktes nöjd med sin nya omgivning när
jag på aftonen såg till honom i hans lilla säng. Själv kände
jag mig lycklig som en skolpojke på ferie.
Vad ferier beträffar så hade jag inte mycket av sådant.
Jag arbetade strängt från morgon till kväll med mina
patienter och inte sällan också med mina kollegers som till min
stora förvåning allt oftare började tillkalla mig för att dela
ansvaret - ty inte ens då tycktes jag rädas för ansvar.
Jag upptäckte senare i livet att det var en av hemligheterna
med min framgång. En annan orsak till min växande praktik
var naturligtvis den underbara tur jag hade med mina
patienter, så underbar att jag nästan började tro att jag hade en
maskot i huset. Jag började till och med sova bättre sedan
jag tagit för vana att gå och se till den lille sovande gossen
innan jag gick till sängs.
Den engelske pastorns hustru hade övergivit min
mottagning, men många andra intog hennes plats i soffan i mitt
väntrum. Professor Charcots namn utstrålade en sådan glans att
något av dess sken återkastades till och med på hans satelliter.
Engelsmännen tycktes tro att deras egna läkare kände mindre
till nervösa sjukdomar än de franska kollegerna. Därmed må
ha varit hur som helst, det var i alla händelser tur för mig.
Jag blev rent av kallad till London för en konsultation just vid
den tiden. Inte underligt att jag kände mig smickrad och beslöt
att göra mitt bästa. Jag kände inte patienten, men jag hade
haft en alldeles exceptionell tur med en annan medlem av
hennes familj vilket säkerligen var orsaken till att jag blev
konsulterad. Det var ett svårt fall, ett hopplöst fall enligt
mina två engelska kolleger som stod bredvid sängen med
dystra miner medan jag undersökte deras patient. Deras
pessimism hade smittat hela huset, patientens vilja att tillfriskna
var förlamad av modlöshet och fruktan för döden. Det är
mycket troligt att mina två kolleger kunde sin patologi bättre
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
