Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våra lik i lavinens spår fann oss i djup sömn på golvet i
hyddan. Nästa dag fördes jag i en höskrinda till Genève och
fortsatte med nattexpressen till Paris.
Professor Tillaux stod och tvättade händerna mellan två
operationer när jag vacklade in i operationsrummet på
Hôtel-Dieu nästa morgon. När de tagit bort vaddbandaget omkring
mina ben stirrade han på mina fötter och detsamma gjorde
jag, de var svarta som en negers.
- Sacré Suédois, var tusan kommer du ifrån? dundrade
professorn.
Hans vänliga blå ögon gav mig en ängslig blick som kom
mig att skämmas. Jag sade att jag varit i Schweiz för att vila
mig några veckor, jag hade haft ett litet missöde på ett berg,
sådant som kan hända varje turist. Jag var mycket ledsen.
- Mais c’est lui, skrek en av underläkarna, det är säkert
han. Han drog en Figaro ur fickan och började läsa högt
ett telegram från Chamonix om den underbara räddningen
av en alpinist och hans tvenne förare som blivit bortförda
av en lavin på Mont Blanc.
- Nom de tonnerre, nom de nom de nom! Fiche-moi la
paix, sacré Suédois, qu’est-ce que tu viens faire ici, va-t-en
à l’Asile Ste-Anne chez les fous!
- Tillåt mig att demonstrera skallen på en lapplandsbjörn,
fortsatte professorn medan han förband hålet i mitt huvud.
Ett slag som skulle ha sträckt en elefant till marken, men
inte en fraktur här en gång, inte ens en commotion cérébrale!
Sacré Suédois, varför reser du den långa vägen till Chamonix,
varför klättrar du inte lika gärna upp på toppen av
Notre-Dame och kastar dig ner på torget under våra fönster, det är
ingen risk alls bara du kommer ner på huvudet.
Jag var alltid glad när professorn drev med mig, det var
ett säkert tecken på att jag var i nåd. Jag ville åka direkt
till Avenue de Villiers, men Tillaux tyckte att jag skulle ha
det bekvämare i ett enskilt rum på sjukhuset ett par dar. Jag
var säkert hans sämste lärjunge, men så mycket kirurgi hade
han ändå lyckats plugga i mig att jag förstod att han ämnade
amputera mig. I fem dagar kom han och såg på mina ben
tre gånger om dagen, på den sjätte låg jag på min soffa på
Avenue de Villiers, all fara var överstånden. Straffet blev
i alla fall strängt nog, jag fick ligga sysslolös på rygg i sex
veckor och blev så nervös att jag måste skriva en bok - bli
inte rädd, den är utgången. Sedan linkade jag omkring med
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
