Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Sömnlöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likgiltigt på huvudet, stack handen i fickan och fortsatte. Han
beundrade mycket en superb Louis XVI-pendyl hos Hunt och
Roskell, men med en axelryckning påstod han att han inte
brydde sig om vad tiden led, det kunde han förresten se på
solen. Framför Aspreys stora fönster, fullt av alla
upptänkliga bibelots, bric-à-bracs och smycken av guld, silver och
ädla stenar, sa han att han hade fått kväljningar och kände
sig på väg att bli sjösjuk, han skulle slå sönder rutan och allt
som fanns där bakom ifall han blev tvungen att se på alla de
där dumma leksakerna en stund till. Då vi passerade Poole,
H. K. H. prinsen av Wales hovskräddare, förkunnade min
dubbelgångare att han trivdes bättre i gamla kläder än i nya.
Allteftersom vi fortsatte nerför Bond Street blev han mer och
mer likgiltig och tycktes snarare intressera sig för att stanna
och klappa hundarna som svansade efter sina ägare än att
utforska butiksfönstren. Då vi till slut nådde Oxford Street hade
han ett äpple i ena handen och en knippa liljekonvaljer i den
andra. Han sa att han inte önskade sig någonting annat av allt
han sett på Bond Street utom möjligen den lilla
Aberdeenter-riern som tåligt satt och väntade på sin husbonde utanför
Asprey. Han började äta på sitt äpple mitt på Bond Street och
sa att det var ett mycket gott äpple, han såg ömt på sina
liljekonvaljer och berättade att de påminde honom om hans
gamla hem i Sverige. Han frågade om jag var färdig med mina
experiment och om jag kommit underfund med vad det var för
fel med honom. Var det huvudet?
”Nej”, sade jag, ”det är hjärtat.”
Han svarade mig att jag var mindre lätt att lura än jag såg
ut för, han hade alltid misstänkt att det var hjärtat. Han
erinrade mig om min tystnadsplikt, saken angick ingen annan än
honom själv.
Nästa morgon återvände vi till Paris. Han tycktes vara på
bättre humör under båtfärden mellan Dover och Calais, han
sa att han älskade sjön. Sedan dess har han knappast lämnat
Avenue de Villiers och irrat rastlös från rum till rum som ett
fångat djur. Under min mottagningstid hänger han ute i
väntrummet, tränger sig in före mina rika amerikaner och påstår
att han måste ha en kraftig pick-me-up, han säger han känner
sig så trött i huvudet. Resten av dagen far han omkring med
mig på gatorna och väntar tåligt tillsamman med min hund
medan jag besöker mina patienter. Under middagen sitter han
mitt emot mig i stolen där du nu sitter, stirrar på mig med sina
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
