Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Miss Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ska, men flickorna förstod henne mycket bra och var varmt
fästade vid henne, fast jag är rädd att de inte tog henne
mera på allvar än jag. Av mig såg miss Hall mycket litet
och jag såg ännu mindre av henne, jag tittade aldrig på
henne om jag kunde slippa. Vid de sällsynta tillfällen då miss
Hall var inbjuden att närvara vid min lunch, var alltid en stor
blomvas placerad på bordet mellan oss. Fast miss Hall var
strängt förbjuden att se på mig, lyckades hon inte desto
mindre ibland sticka fram huvudet och skjuta av en pil från
sina gamla ögon. Miss Hall tycktes aldrig förstå hur gement
självisk och otacksam jag var i gengäld för allt vad hon gjorde
för mig. Trots sina begränsade kontaktmöjligheter - miss
Hall var också förbjuden att göra mig några frågor - lyckades
hon likväl komma underfund med en hel del av vad som
försiggick i huset och ta reda på vilka personer som kom.
Hon höll ett vaksamt öga på alla mina kvinnliga patienter,
hon patrullerade på piazzan i timmar för att se dem komma
och gå under min mottagningstid. Med öppnandet av Grand
Hôtel hade Ritz gett dödsstöten åt den forna enkelheten i
Roms societetsliv. Den sista barbarinvasionen hade börjat, den
Eviga staden hade kommit på modet. Det stora hotellet var
fyllt med elegant publik från London och Paris, amerikanska
miljonärer och ledande rastaquouères från Rivieran. Miss Hall
kände alla dessa människor till namnet, hon hade i åratal följt
deras förehavanden i societetsspalten i Morning Post. I fråga
om den engelska aristokratin var miss Hall en levande
encyklopedi. Hon kunde utantill deras söners och arvingars
födelse- och myndighetsdagar, deras döttrars förlovning och
bröllop, vilka klänningar de burit då de presenterades vid
hovet, deras danstillställningar, deras middagsbjudningar,
deras resor på kontinenten. Med eller mot sin vilja slutade
många av dessa societetslejon med att bli mina patienter, till
miss Halls stora förtjusning. Andra, som var helt oförmögna
att vara ensamma ett ögonblick, bjöd mig till lunch eller
middag. Somliga besökte mig på Piazza di Spagna för att få
se rummet där Keats hade dött. Andra lät sina eleganta
landå-er stanna vid Villa Borghese för att klappa mina hundar med
några smickrande ord till miss Hall om hur välkammade de
var. Hand i hand arbetade miss Hall och jag oss långsamt fram
ur vår enkla, undanskymda tillvaro mot den högre societens
strålkastarbeslysta höjder. Jag dinerade ofta på Grand Hôtel
den vintern. Jag hade ännu en hel del att lära av dessa själv-
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
