Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Mrs Charles W. Washington Longfellow Perkins junior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika slags djur. Bland dem fanns en förtjusande liten uggla,
en direkt ättling till Minervas uggla. Jag hade funnit henne
på campagnan halvdöd av hunger, med sönderskjuten vinge.
När vingen var läkt hade jag två gånger åkt med henne
långt ut på campagnan, till samma ställe där jag funnit henne
och släppt henne lös där. Men två gånger hade hon flugit
tillbaka efter min vagn och satt sig på min axel. Den lilla
ugglan ville inte höra talas om att vi skulle skiljas. Sen dess
satt hon på sin pinne i hörnet av matsalen och såg ömt på
mig med sina guldgula ögon. Hon hade till och med upphört
med att sova på dagarna för att inte förlora mig ur sikte. När
jag smekte hennes mjuka lilla person, halvblundade hon av
belåtenhet och pickade varsamt på mina läppar med sin
vassa lilla näbb, så nära en kyss som en uggla kan komma.
Bland de patienter som släpptes in i matsalen var en mycket
excentrisk ung ryska, som gav mig otroligt mycket huvudbry
den vintern. Kan ni tänka er, denna dam blev så svartsjuk
på ugglan och brukade sitta och stirra på henne med så elaka
ögon att jag måste ge Anna stränga order om att aldrig
lämna dem båda ensamma i rummet. En dag när jag kom
in till lunchen berättade Anna att den ryska damen just varit
där med en död liten råtta inlindad i papper. Hon hade fångat
råttan i sitt rum, hon var säker på att ugglan skulle tycka
om att få den till middag. Men ugglan visste bättre, sedan
hon på ugglevis bitit huvudet av råttan vägrade hon att äta
den. Jag tog råttan till det engelska apoteket, den innehöll
tillräckligt med arsenik för att döda en katt.
För att glädja Giovannina och Rosina hade jag bjudit deras
gamle far att komma till Rom över påsken. Gamle Pacciale
var sedan många år en av mina speciella vänner. I sin
ungdom hade han varit korallfiskare, liksom största delen av
Capris manliga befolkning på den tiden. Efter många
skiftande öden hade han slutat som Anacapris officielle
dödgrävare, en dålig syssla i en by där ingen dör så länge han
inte kommer för nära doktorn. Också sedan jag installerat
honom och hans barn i San Michele, ville han inte höra talas
om att sluta upp med att vara dödgrävare. Han hade en
egendomlig dragning till döda människor, det faktiskt roade
honom att begrava dem. Gamle Pacciale anlände på
skärtorsdagen i ett synnerligen förvirrat tillstånd. Han hade aldrig
rest på järnväg förr, hade aldrig varit i en stad, hade aldrig
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
