Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. La festa di Sant’ Antonio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handtryckningar, gladare än nånsin, men det är ju därför det
växer vin på Capri. Musikkåren som var i ännu bättre form
än förut ledde vägen till piazzan. De tolv prästerna,
uppiggade av bönestunden i korstolarna bakom högaltaret, stod
redan samlade utanför kyrkporten. Sindacon, municipalrådet
och ståndspersonerna intog sina platser på rådhusterrassen.
Musikkåren kippade efter andan och släpade sig mödosamt
med sina trötta instrument upp på sin tribun. Il popolo stod
på piazzan som packade sillar. Den majestätiske
tamburma-joren höjde sin stav. Il Gran Concerto började. Rigoletto,
Trubaduren, Hugenotterna, I Puritani, Il ballo in maschera,
ett urval av napolitanska folksånger, polkor, mazurkor,
menuetter och tarantellor i oavbruten följd och ständigt stegrat
tempo till klockan elva. Därpå brakade fyrverkeriet lös
-för tvåtusen lire raketer, romerska ljus, solar och svärmare
avfyrades till Sant’ Antonios ära. Vid midnatt var det slut
med det officiella festprogrammet men inte med
anacapre-sarna och musikkåren. Ingen människa gick till sängs, hela
byn genljöd av sång, skratt och musik natten igenom. Ewiva
la gioia! Ewiva il Santo! Ewiva la musica!
Musikkåren skulle avresa med sexbåten på morgonen. På
vägen till marinan i gryningen gjorde den halt under San
Micheles fönster för den sedvanliga serenata d’addio till min
ära. Jag kan ännu se Henry James i fönstret till sitt sovrum,
skakande av skratt, i sina pyjamas. Musikkåren hade under
nattens lopp blivit sorgligt reducerad i fråga om antal och
effektivitet. Den majestätiske tamburmajoren hade blivit
heltokig, två av de ledande hornbiåsarna hade spottat blod,
cymbalisten hade spräckt bägge trumhinnorna, bastubisten
hade fått bråck, bastrumslagaren hade vrickat högra armen
ur led. Två klarinettblåsare, överväldigade av sinnesrörelse,
hade i sanslöst tillstånd hissats upp på ett par åsnor och
transporterats till marinan. De få överlevande låg på rygg
mitt på vägen nedanför mina fönster och flämtade med sina
sista andedrag la serenata d’addio till San Michele.
Återuppväckta av ett par koppar svart kaffe kom de vinglande på
benen igen och stapplade förstummade och saliga nerför den
feniciska trappan, vänligt viftande med händerna.
La festa di Sant’ Antonio var lyckligen tillända.
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
