Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Giovannina gömde ansiktet i förklädet och började gråta, jag
tog henne in i mitt rum och lyckades med största svårighet
få henne att tala. Jag önskar att jag kunde återge ord för ord
den rörande historia hon berättade för mig under sina
snyftningar. Den kom mig nästan att gråta själv då jag kom ihåg
att jag varit nära att slå den stackars gamle Pacciale med min
knutna hand. Det hade alltihop inträffat för två månader
sedan, den första maj då vi ännu var kvar i Rom. Kanske
kommer ni ihåg den beryktade första maj för många år sedan,
då revolutionen skulle bryta ut över hela världen, de rika
skulle mördas och deras förhatliga ägodelar brännas och
förstöras. Så sade åtminstone tidningarna, ju mindre deras
format var, dess större den kommande katastrofen. Den minsta
tidningen av alla var Voce di San Gennaro, som Maria
Porta-Lettere två gånger i veckan bar i sin fiskkorg till parrocon
för vidare cirkulering bland byns intellektuella, ett svagt eko
från dånet av den stora världen, ljudande genom Anacapris
arkadiska frid. Men det var inte ett svagt eko som denna
gång nådde de intellektuellas öron från spalterna i Voce di
San Gennaro. Det var en blixt från klar himmel som slog
ner mitt i byn. Det var den länge förespådda världskatastrofen
som skulle hända den första maj. Värvade av il Demonio
skulle Attilas vilda horder plundra de rikas palats och bränna
och förstöra deras egendom. Det var början till slutet,
världens undergång, castigo di Dio, castigo di Dio! Nyheten spred
sig som en löpeld över Anacapri. Parrocon gömde Sant’
Antonios juveler och kyrkans heliga kärl under sin säng,
ståndspersonerna släpade ner sin egendom i vinkällarna. Il
popolo stod på piazzan och skrek att Sant’ Antonio skulle
komma ut ur kyrkan och beskydda dem. Kvällen före den
ödesdigra dagen gick Pacciale för att rådgöra med parrocon.
Baldassare hade redan varit där och återvänt lugnad av
parrocons försäkran att rövarna säkert inte skulle bry sig
ett dugg om il signor dottores marmorbitar i trädgården
och all hans roba antica. Baldassare kunde gott låta all den
där bråten ligga där den låg. Vad beträffar Pacciale, som var
ansvarig för seglen, så var han i en mycket värre belägenhet,
sade parrocon. Om rövarna skulle anfalla ön måste de
komma i båtar, och segel var ju ett värdefullt byte för sjöfarande.
Att gömma dem i vinkällaren var för stor risk, för sjöfarande
tyckte också om gott vin. Varför inte släpa ner seglen till
Pacciales ensliga masseria under Damecutas klippor? Det var
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
