Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlänt från England med lady victorià r. c.y. c. i röda
bokstäver på bröstet. Han tog aldrig av sig den tröjan, han
levde i den, han dog i den. När jag först råkade Pacciale
var han redan en gammal man, hur gammal visste han inte
själv och inte heller hans döttrar eller någon annan. Jag
hade förgäves sökt leta upp hans födelseår i Anacapris
officiella register. Han hade blivit bortglömd ända från sin födsel.
Men han skall aldrig bli glömd av mig. Jag skall alltid minnas
honom som den hederligaste, ärligaste, mest renhjärtade man
jag någonsin träffat i något land och i någon samhällsklass,
enkel och rättfram som ett barn. Hans egna bara har sagt mig
att de aldrig hört honom säga ett häftigt eller ovänligt ord
till vare sig deras mor eller dem själva. Han var till och med
god mot djuren, han brukade fylla hela fickan med
brödsmulor för att ge åt fåglarna i sin masseria, han var den ende
på hela ön som inte fångat en fågel eller slagit en åsna. En
trogen gammal tjänare utplånar namnet husbonde. Han hade
blivit min vän och jag kände mig hedrad av det, han var en
mycket bättre människa än jag. Fastän han tillhörde en annan
värld än jag, en värld som var mig nästan okänd, förstod vi
varandra fullkomligt. Under våra långa dagar och nätter
tillsammans på sjön lärde han mig många ting som jag inte läst
om i mina böcker eller hört från någon annan människas
läppar. Han var en ordkarg man, havet hade för länge sedan
lärt honom sin tystnad. Hans tankar var få och så mycket
bättre för honom. Men hans ord var fulla av poesi, och den
arkaiska enkelheten i hans uttryckssätt var rent grekisk.
Många av hans ord var för övrigt grekiska, han mindes dem
från den tid då han några tusen år tidigare seglat längs samma
kust som en av besättningen på Odyssevs skepp. När vi var
hemma fortsatte han sitt vanliga liv, arbetade hela dagen i
min trädgård eller i sin älskade masseria nere vid havet.
Jag tyckte inte riktigt om de där expeditionerna uppför och
nerför de branta klipporna, hans ådror började hårdna och
han återvände ofta andfådd från sin långa klättring. För
övrigt såg han likadan ut som vanligt, han klagade aldrig
över någonting, åt sitt stora fat makaroni med god aptit och
var på benen från soluppgång till solnedgång. Plötsligt en dag
vägrade han att äta, vi försökte fresta honom med alla möjliga
goda saker men han sade nej. Han medgav att han kände sig
”un poco stanco”, lite trött, och tycktes fullt tillfreds med att
sitta stilla ett par dagar i pergolan och se ut över havet. Så
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
