Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 33. Början till slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stanna här i San Michele? Hela Napoligolfen blänker som en
spegel under mina fötter, pergolan, loggian och kapellet strålar
i solglans, vad skall jag ta mig till om jag inte längre kan
uthärda det bländande ljuset? Jag har upphört med att läsa
och skriva och tagit mig för att sjunga istället. Jag sjöng
aldrig så länge allt var väl. Jag försöker också skriva den här
boken på maskin, en nyttig och angenäm sysselsättning, har
man sagt mig, för en ensam man med ett enda öga. Varje
slag av bokstavshammaren träffar samtidigt manuskriptet och
mitt kranium med ett knockoutslag i huvudet på varenda
tanke som springer fram ur min hjärna. Jag har förresten
aldrig haft lätt för att tänka, jag tycker nästan att jag klarar
mig bättre när jag låter bli. En bred och bekväm landsväg
ledde från min hjärna till pennan i min hand. Alla tankar jag haft
råd att vara av med har vandrat den vägen sedan den dag
de började syssla med alfabetet. Inget under om de råkar gå
vilse i denna amerikanska labyrint av kuggar och hjul. Inom
parentes sagt är det bäst jag talar om här, att jag bara tar
ansvaret för de kapitel jag skrivit med egen hand och inte
för dem jag kokat ihop i samarbete med Corona Typewriting
Company. Det skall intressera mig att se vilka kapitel läsaren
kommer att tycka bäst om.
Men om jag någonsin skall kunna lära mig att tygla denna
oroliga Pegasus, ämnar jag sjunga en ödmjuk lovsång till
min älskade Schubert, alla tiders störste sångare, för att säga
honom vad jag har honom att tacka för. Jag har honom att
tacka för allt. Också då jag låg vecka efter vecka med
förbundna ögon i mörkret, med föga hopp om att någonsin
kunna komma ut därur, brukade jag gnola för mig själv den
ena efter den andra av hans sånger, liksom skolpojken i den
mörka skogen som visslar för att låtsas att han inte är rädd.
Schubert var nitton år gammal när han komponerade musiken
till Goethes Erlkönig och skickade den till den store diktaren
med en ödmjuk dedikation. Jag har aldrig förlåtit den
moderna tidens störste skald att han inte ens erkände mottagandet
av detta brev och inte sände ett enda ord av tack till honom
som gjort hans dikt odödlig, samme Goethe som hade gott om
tid att skriva långa tacksägelsebrev till Zelter för hans
medelmåttiga musik. Goethes smak beträffande musik var lika
dålig som hans smak beträffande konst. Han vistades ett helt
år i Italien utan att förstå någonting av gotisk konst, och den
stränga skönheten hos de primitiva målarna var honom obe-
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
