Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. I det gamla tornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När han slutat sin bön till elden gjorde han korstecknet
och uthärdade utan klagan det väsande brännjärnet som drogs
från örat till ögonbrynet.
- Broder Medico, sade den helige Franciscus, om du inte
bränt djupt nog, börja om igen.
Och läkaren som var full av förundran över en sådan
själslig styrka i en så bräcklig kropp sade:
- Jag säger eder, bröder, jag har sett underbara ting
i dag.
Dock, sankt Franciscus, den frommaste bland män bad
förgäves, led förgäves, du övergav il Poverello liksom du
övergav den store farao. När de trogna bröderna på hemvägen
satte ner båren med dess bräckliga börda under olivträden vid
foten av Assisi, kunde den helige Franciscus inte längre se
sin älskade stad då han lyfte sina händer för att ge den en
sista välsignelse.
Hur kan då jag, syndaren, den ringaste av alla dina
dyrkare, hoppas på medlidande av dig, Livets obeveklige furste?
Hur vågar jag be dig om ännu en gunst, du som redan gett
mig så många dyrbara gåvor med öppna händer? Du gav mig
mina ögon som var skapade till att lysa av fröjd och fyllas
med tårar, du gav mig ett hjärta som kunde klappa av
längtan och blöda av medlidande, du gav mig hopp, du gav mig
sömn.
Jag trodde att du gav mig allt detta som en gåva. Jag
misstog mig. Det var bara ett lån, som du nu kräver tillbaka för
att ge det till en annan varelse som i sin tur skall stå upp ur
samma evighet i vilken jag nu sjunker tillbaka. Ljusets Herre,
ske alltså din vilja, Herren gav och Herren tog, välsignat vare
Herrens namn.
ni
Klockorna i campanilen ringde Ave Maria. Aftonvinden
susade genom cypresserna utanför fönstret där fåglarna
kvittrade god natt till varandra. Havets röst tonade av och
nattens välsignade tystnad sänkte sig över det gamla tornet.
Jag satt i min Savonarolastol, trött och modlös. Wolf sov
vid mina fötter, under dagar och nätter hade han knappast
lämnat mig. Då och då öppnade han sina ögon och såg på
mig med en blick så full av kärlek och sorg att den nästan
kom mina egna att fyllas av tårar. Då och då reste han sig
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
