Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VII.D IDÉ.
43
hade slagit sig ned vid landsvägskanten i skuggan af
ett träd; der suto de sina fulla två timmar, hvilken
tid föreföll faster Malla som ett helt sekel. Ändtligen
såg hon de båda herrarne stiga upp och bege sig på
hemväg. Pastorn höll herr Franck under armen,
hvilket naturligtvis föranledde faster till det påståendet
att han blifvit misshandlad och ej kunde gå ensam.
Gerda hade all möda i verlden att hindra henne från
att börja repa charpi. Efter ytterligare en evighets
väntan hade de oroliga damerna ändtligen den
tillfredsställelsen att se pastorn och hans fruktansvärde
ledsagare friska och färdiga stanna framför verandan och
skiljas åt med ett handslag. I nästa minut möttes
pastorn i salsdörren af två par qvinnoarmar. Stor
scen med kramningar och glädjetårar. Faster Malla
hade svårt för att öfvertyga sig om att brödren
verkligen ej var på något sätt lemlästad. Sedan detta var
gjordt och faster fått gifva utbrott åt sina första
häftigaste känslor, passade Gerda på medan gumman
hämtade andan och frågade:
»Nå, käraste pappa, hvad hade han att säga dig?
Hvad är det för brott, han talade om?»
»Jaså, ni ha lyssnat,» sade han skrattande. »Till
straff för det ska ni inte få veta ett ord af
alltsammans förr än i höst, då herr Franck har rest. Seså,
bed mig inte! Det gagnar till ingenting. Jag har för
resten lofvat att inte röja hans hemlighet för någon
eho det vara månde. Men så mycket kan jag säga,
att alla era farhågor äro onödiga. Den stackars
karlens vansinne är ej af den art, att det kan skada
någon. Ni kan tro mig, då jag säger er det; jag vet
nu alldeles, hvari hans sinnessjukdom består.»
»Men vet han själf af, att han är sjuk?» frågade
Gerda. »Inte har han väl själf kunnat säga dig —»
»Naturligtvis inte,» afbröt pastorn. »Men min
egen slutledningsförmåga har gifvit mig klaven till
hela hemligheten.»
»Tror pappa att hans vansinne är obotligt?»
»Fullkomligt obotligt,» svarade pastorn i bestämd
ton. »Endast döden kan vrida det rätt, som är i olag
i hans hjärna. Bäst att inte tänka på honom, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
