Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VII.D IDÉ. 47
alldeles lika förnuftigt som i vanligt folks, kanske litet
vänligare och gladare. Gerda började återvinna sitt
mod. Det var tydligen en af dårens ljusa mellanstunder.
Ar ni ond på migrs frågade han i en ton, som
om ett jakande svar vore otänkbart. Det »nej!» han
väntat, kom också mycket riktigt, fastän uttaladt med
en liten sväfning i rösten.
»Det var pojkaktigt af mig,» sade han, »Jag
borde ha förstått, att ni skulle bli rädd. Men det var
nu så länge sedan jag gjorde något galet streck, att
lusten blef mig öfvermäktig. Jag borde ha sutit tyst
och stilla och låtit min cigarr slockna, till dess ni hade
gått, men då kunde jag möjligen ha blifvit en
ofrivillig åhörare till en monolog och den samvetsbördan
hade varit tyngre.
»Jag brukar inte tala högt för mig själf liksom > —
Hon stannade, bleknande af fasa öfver den
anspelning, hon tanklöst låtit undfalla sig.
»Liksom jag brukar göra, menar ni,» ifylde han
med den lugnaste ton i verlden. »Er prestgård är
förtjusande, men den måtte vara försedd med dåliga
trossbottnar, kan jag märka. Tack vare dem har jag
emellertid en och annan gång fått det nöjet att höra
er sjunga -—»
»Ni har hört det?» inföll Gerda förlägen.
»Hädanefter skall jag hålla mig tyst, så snart jag vet, att ni
är hemma.»
»Ack nej, sjung, fröken Gerda, sjung hela dagen,
det ber jag er riktigt om!» sade han ifrigt. »Ni kan
inte tro hvad detta vore för en välgerning mot en
stackars olycklig som jag! Den, som är dömd att hela
dagen bråka sin hjärna med vara och icke-vara,
mångfaldens utflöde ur enheten och den absoluta
indentite-ten, behöfver nödvändigt höra riktigt otvetydiga bevis
att lifvet ännu pulserar i friska slag omkring honom,
för att han inte skall inbilla sig ha klättrat på
abstraktionens skyhöga stege direkt upp i idéverlden. — Ar
ni inte det ringaste fåfäng, fröken Gerda?»
Gerda började känna sig orolig till mods. Sä
obegripligt och osammanhängande hade hön aldrig
hört någon tala. Hvad skulle hon svara på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>