- Project Runeberg -  Sannsagor och fantasier /
58

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7 2 SANNSAGOR OCH FANTASIER.

flickan tämligen dårhusmässiga, men detta var alltid
öfvergående och inträffade allt mera sällan; dess
emellan var han så underhållande, så sansad och så
verkligen älskvärd, att Gerda alldeles glömde bort, att det
var med en sinnesrubbad hon talade. Han hade rest
mycket och hade tusen intressanta saker att berätta
om främmande länder, i synnerhet om Frankrike, der
han uppehållit sig ett helt år. Om hans
lefnadsförhållanden för öfrigt kunde hon ej leta sig till många
upplysningar. Hans mor hade varit död i många år och
hans far var bosatt i Paris, dit han själf kanske skulle
resa på hösten, om det förskräckliga, jag tänker på,
lyckas», sade han. Hvad detta förskräckliga var, kom
hon aldrig underfund med, och hon tordes ej fråga
det rent ut af fruktan att det skulle stå i förbindelse
med den fixa idéen och möjligen väcka den sofvande
björnen. För öfrigt talade han mycket om Upsala
och Stockholm, men mest om Gerda och hennes
oförlikneliga godhet och tålamod att kunna stå ut med
honom. Den närgångenhet, han vid deras första
sammanträffande gjort sig skyldig till, hade förvandlats till
en lugn och jämn förtrolighet som mot en kär
väninna; att säga artigheter och traktera med
omotståndliga blickar hade han alldeles lagt bort utan att
derför blifva mindre omotståndlig. Gerda kunde ej annat
än lyckönska sig till den goda idé hon haft, då hon
föresatte sig att böta den obotlige. Hans
sinnestillstånd blef ju med hvarje dag som gick bättre och
bättre, de oroande symptomen infunno sig allt mera
sällan och slutligen ansåg sig Gerda till och med kunna
föreslå honom att följa med på en bjudning till
grannarne. Men härtill sade han tvärt nej, utan att kunna
uppgifva något skäl för sitt afslag. Den förändring,
han själf föreslagit, att äta tillsammans med familjen,
tycktes han ej heller vilja yrka på. Hände det någon
gång, att det kom främmande till prestgården, kunde
man vara säker om, att han alltid rymde till skogs
med en bok under armen. Detta tydde Gerda som
en för sinnessjuka personer vanlig folkskygghet, men
tröstade sig med, att han dock icke var skygg för
alla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:56:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sannsagor/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free