- Project Runeberg -  Sannsagor och fantasier /
72

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7 2

SANNSAGOR OCH FANTASIER.

sons sång endast utgjorde en biomständighet för henne,
en njutning på köpet, som blott var till för att
förhöja en fröjd, som hon hämtade från ett annat håll.
Men denna fröjd var ej oblandad. Han såg så trött
och liknöjd ut! Hvarför var han så blek? Och hvarför
såg han henne inte? »Mandom, mod och morske
män I» ljöd silfverstämman från estraden. Nu kunde
ej ens Gerda längre låta tankarne irra omkring på
annat håll. Det var som om hon vaknat från en lång
sömn. Och säkerligen var det mången i församlingen,
som gjorde samma rön. Den hänförelse, som lyste i
sångerskans ögon, meddelade sig som en elektrisk stöt
till hela åhörareskaran; då den sista tonen förklingat,
reste sig alla som en man, näsdukar, hattar,
studentmössor, parasoller viftade och salen skakades af
bravo-rop och handklappningar så våldsamma, att de
mytologiska gipserna omkring dess väggar började vakna
ur sin dödssömn och undra, om det var Jupiter, som
rört sitt ögonbryn och dermed kommit Olympen att
darra.

Gerda prässade sönder en tår i ögonvrån och vände
sig mot pelaren, der Franck stod. Men — var det
han? Tröttheten och likgiltigheten voro borta, med
högburen panna och ögonen strålande af hänförelse,
stod han der ett hufvud högre än alla andra; ett
ansigte så fullt af lif hade hon aldrig sett. Hon kände
knappast mera igen honom.

»Är det inte skönt?» hviskade faster Malla.

»Jo — det är skönt,» svarade Gerda, men det är
ej riktigt säkert, att de den gången menade samma sak.

Konserten var slut och folkmassan började
strömma ut. Pastorn och hans sällskap suto längst in i
salen och dröjde således qvar till sist, hvilket gjorde
att Gerda snart förlorade Franck ur sigte.

Han hade ej sett henne. —

Det var visserligen ett ögonblick fråga om att
stanna i Upsala öfver natten för serenadens skull, men
då Gerda förklarade att hon afstod, reste man tillbaka
till Stockholm med sista tåget.

Stockholmsvistelsen blef tämligen långvarig.
Pastorn hade alltid trifts så väl i hufvudstaden och nu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:56:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sannsagor/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free