Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kukkesvagge och Kasavaratjslätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vuoinesglaciärens övre del till Sarvaglaciären torde knappt finnas,
emedan den sistnämndas övre delar tyckas vara begränsade
av branta stup i norr. Vuoinesglaciären synes vara
jämförelsevis litet sönderskuren av sprickor.
Spikakammen är lika lätt tillgänglig som
Vuoineskammen. Dess högsta punkt {omkr. 1 985 m) måste, såvitt
jag har kunnat iakttaga från Vuoinestjåkko, vara lätt
bestiglig såväl i kammens längdriktning som från
Vuoinesglaciären. Spikatoppen har förmodligen aldrig besökts av
någon människa.
Buchtglaciären är, såsom redan nämnts, synnerligen
präktig, men i sina övre delar ytterligt söndersprucken och
i vanliga fall omöjlig att passera, utan att flera gå i sällskap,
sammanbundna med tåg. Den intressanta och lönande
passövergången till Tjågnorisglaciären är förut omnämnd
(sid. 67). Man måste nära vattendelaren hålla intill de
branta bergsidorna på östra sidan, i annat fall riskerar man
att komma emot Mikkaglaciärens övre del, där knappt
någon användbar nedstigning finnes.
Buchtkammen grenar sig uppåt i en östlig och en västlig
gren. Den senare är den högsta och når den respektabla
höjden av omkr. 2 043 m. Den ser från Sarektjåkko
mycket svårbestiglig ut. Även från NO ser den svår
ut. Jag skulle vilja uttala den förmodan, att högsta
punkten, som ligger alldeles intill Mikkaglaciärens nordöstra
del, är uppnåelig genom alt först bestiga den östra delen
och följa kammarna eller också söka sig fram mellan den
östra och den västra grenen. Någon bestigning av dessa
bergs högsta delar har förmodligen aldrig utförts.
Den östra Sarekglaciären är ej synnerligen stor, men har en
betydande ytmorän. Den är i sin övre del omgiven av branta,
obestigliga bergväggar, bland andra Sarektjåkkos ostbrant.
På den centralt belägna och mest betydande av
nordsluttningens alla bergkammar, Sarekkammen, har jag från
Kukkesvaggehållet ej stigit högre än till 1 850 m. Huruvida
Sarektjåkko på denna väg skall vara åtkomlig över den
höga, snötäckta Nordtoppen (2 056 m), synes mig
tvivelaktigt. Kammens siluett, sedd från SO, synes ej göra
saken omöjlig, men jag tror, att diverse branta avsatser
av mindre dimensioner torde lägga väsentliga hinder i vägen.
Uppe på Stortoppen ser det åtminstone synnerligen riskabelt
ut att giva sig ned denna väg. Hittills torde ingen
ens ha försökt denna väg.
De två första Sarekbestigningarna utfördes av
kartografen Bucht (1879) och fransmannen Ch. Rabot (1881).
Båda torde ha företagit uppstigningen över västra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
