Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTERFALL.
I«7
första båten, gå direkt hem till Anna och säga:
jag har burit mig dumt åtl
Anna och Paul sutto om eftermiddagen
följande dag nere i trädgården och språkade
om det förflutna. Paul hade satt sig så nära
henne han kunde, såsom om han ville gömma
sig hos henne, värma sig hos henne, och han hade
stuckit sin arm under hennes, såsom om han
ville hon skulle leda honom.
— Vår värsta fiende, Anna, det är vår
naturliga menniska, den der afbilden af något
ofvanom, som känner sig vän med alla
individer af samma art; det är den som bryter udden
af vårt stora berättigade hat, det är den som
narrar oss till medlidande med våra fiender,
som gör oss slappa när vi skola hugga till och
som ger oss ånger när vi redan huggit, ånger,
tänk, öfver en vacker handling som frigör för
sekler. Ingenting falla vi för så som förlusten
af våra likars sympati. Har du känt hur
hjertat fryser som en glace i maskinen, när
du möter en för detta väns isande blickar då
han icke vill känna dig längre; du vet att han
har orätt, och du har rätt, och i det
ögonblicket ger du ändå honom rätt och dig sjelf
orätt. Anna, aldrig glömmer jag den gången,
du mins, när jag halft omedveten ännu, gaf ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
