Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTERFALL.
I«7
— Du föraktar mig, Paul, gör icke det!
Tänk på att jag hade hustru och barn den
gången! Och man måste ju lefva!
— Att man måste lefva, det ’tror jag ej;
ett är visst: att vi måste dö! Och vilja vi
lefva, så tror jag vi kunna det utan att sälja
vår själ, men då måste vi förenkla oss, eller
som de trogna kalla det: offra vårt väl. Jag
föraktar dig ej, ty jag känner samhällslagarne,
hvilka förfalskat naturlagen, och jag känner
äfven naturlagen i utveckling och återfall. Farväl 1
Paul gick. När han kom ner i trädgården
mötte han Anna. Han tog hennes arm såsom
till sitt försvar, och började gå af och an.
— Det är expedieradt? — sade han.
— Ja, — svarade Anna. — Det blir allt
tyngre och tyngre. Hoppas du än?
— Jag måste!
De gingo fram och åter på trädgårdsgången.
Solen lutade till nedgång och kastade ett rödt
sken öfver alpernas öfre regioner. Molnen som
samlat sig öfver topparne hade fällt snö öfver
de nyss grönskande betesmarkerna och
bokskogarne, men nere i kastanj elundarne
regnade det.
— Ser du, Anna Ivanovna; nyss var våren
der på bergen; nu är vintern kommen och
våren går tillbaka! O, det skall falla mycket
snö, mycket snö!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
