Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
ÖFVER MOLNEN.
vara utslocknad, och Aristide kände sig nästan
skyldig till den försämring som inträdt, då
lätta och snabba steg hördes på sanden och
Aristide kände en mjuk arm skyddande lägga
sig om hans hals. Det var hans hustru. De
båda qvinnorna mätte hvarandra med långa
blickar. Den lilla med sina mörka, varma, men
nu lågande ögon, såg upp till den storväxta
modren med tigeransigtet. De båda männen
voro såsom utstrukna ur räkningen, bortburna
från slagfältet, och tvekampen tycktes hafva
nu först tagit sin början, då de verkliga
fienderna krupit fram ur förskansningarne och
mötts på öppen mark. Ingen gjorde ett tecken
till helsning, och de hade aldrig sett hvarandra.
Henri hade emellertid återvunnit sans och
fattning. Med en ton som saknade all bitterhet
presenterade han: Min mor, Herr och Fru M.
— Ingen helsade.
— Skjut min stol närmare till Aristides,
mamma, — sade Henri.
Modren rörde sig icke.
— Skjut min stol till Aristides, mamma.
— upprepade Henri med en röst som var van
att befalla.
Modren fattade stolen i stödet och sköt
den sakta i riktning mot Aristides, då dennes
hustru satte den andra stolen i rörelse emot.
— Tag hit din hand, Aristide, — sade
Henri, — och låt oss vara ensamma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
