Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
MARTHAS BARN
mig icke... Hela den där människan intresserar mig icke
med sin så kallade litterära kallelse, om vilken hans far
så vitt och brett ordar.»
Familjen Tilling hade genom doktorns meddelande
städse varit i kännedom om unge Bressers öden. Man
visste, att Hugo kommit in i de litterära kretsarna i
Berlin samt att han med stor iver arbetade; han hade
vunnit stora framgångar så väl med en roman, vilken stått
intagen i en ansedd tidskrift, som med ett drama, vilket
just nu gjorde sin rond över samtliga tyska scener.
»I alla händelser», sade Delnitzky, »kan du ju bjuda
honom hit till middag, när han kommer... Jag går
nu. ..»
Syvia frågade icke: »Vart?» Hon nickade endast ett
kort: »Adjö!»
När hon blivit ensam, genomläste hon ytterligare ett
par gånger de få rader, Bresser skrivit. Det var stilen,
som fjättrade henne; den återförde i hennes minne det
där uppbrända brevet och de, allt annat än oangenäma
känslor, som detta brev då uppväckt inom henne. Det var
egentligen djärvt av Bresser att nu anmäla sitt besök hos
henne, alldeles som om ingenting hänt... Borde hon taga
emot honom?... Varför icke? Hans gamla svärmerier
voro helt säkert glömda. Hon hade ju själv erfarit, vilka
stora förändringar tiden — och det en ganska kort
sådan — kan åstadkomma i ens känslor. Och hur skulle ej
då förhållandet vara med en ung man — en firad
författare?... Helt säkert hade han i Berlin haft mer än en
kärleksförbindelse; troligen ägnade han ej ens en tanke
åt den där obetydliga händelsen... Och om hon icke
mottoge honom, sonen till familjens gamle vän, skulle det
väcka uppseende. Och han själv kunde kanske tyda det
som ett uttryck för rädsla — och det var sannerligen
något, som låg henne fjärran.
Hon satte sig vid sitt skrivbord och svarade, att det
skulle bereda henne och hennes man ett stort nöje att få
återse herr Bresser och höra honom berätta om sina
resultat ; han kunde gärna komma dit och äta middag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
