Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIX.
Rudolf smög sig ut. Han kände sig icke hågad att
samtalsvis utveckla det ämne, som varit föremål för det
tal, han nyss hållit. En sällsam sorgsen känsla
bemäktigade sig honom; det var avskedets smärta. Han läng
tade att få avlägsna sig från detta muntra sällskap, att
i någon ensam vrå få fördjupa sig i sina tankar.
Han uppsökte sitt forna arbetsrum, harlekinrummet.
Det var redan till hälften utrymt; de tavlor och böcker,
som tilhörde honom personligen, voro nedpackade i en
mängd koffertar. Rummet upplystes endast svagt av en
ampel av mattslipat glas. Rullgardinen var icke
nedfälld ; genom det breda fönstret såg man månens klara
skimmer. Rudolf gick fram och lutade pannan mot
rutan. Vilken magisk anblick erbjöd icke hans vackra
Brunnhofs park ...! Nej, det var icke längre hans
Brunnhof ... Det var ju just denna tanke, han ville
tänka till slut; det var ju just denna känsla, som nyss
smugit sig på honom: förbi!
Mellan hans gamla tillvaro och det liv, han nu gick till
mötes, hade liksom fallit en järnridå. En avgrund hade
öppnat sig mellan honom och de flesta människor, med
vilka han varit förenad genom släktskapens och
vänskapens band. Allt kamratligt umgänge med jämlikar, alla
huldrika vänskapsbevis från landets stormän, all
hängiven vördnad från talrika underlydande — allt detta var
förbi; borta var hela denna maktställning, som gör
innehavaren av ett adligt fideikommiss till en liten furste.
Åt allt måste han säga ett evigt »vale».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
