Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjugonde kapitlet l8l
såg också, att hon helt enkelt borde hämnas... Lika
mot lika! — Allraminst något sådant. I kyskhet ville
hon vandra genom livet.
Det var nu över ett år, sedan hon sist såg Hugo. Men
hon hade ofta erhållit brev från honom och även själv
skrivit til! honom, om också mera sällan. Det var inga
kärleksbrev, men mellan raderna klappade förnimbart för
mottagaren den skrivandes hjärta. Det enda ämne, som
behandlades i denna korrespondens, var litteraturen. Han
skrev om sina planer och resultat; han sände henne
utdrag ur saker, som han för tillfället höll på att utarbeta,
men han skickade henne även böcker av andra
författare, vilka slagit särskilt an på honom, och bedömde deras
innehåll. Sylvia gav sitt omdöme, icke i en kritiserande
ton, utan helt naturligt; hon meddelade honom sitt
intryck av det eller det stället.
Sedan hon skänkt sitt hjärta åt en diktare, hade hon
börjat fördjupa sig i skaldekonstens verk, och detta hade
för henne blivit ett njutningsrikt studium, vilket gav
ökat värde åt hennes liv. Hon kunde frossa i en vacker
dikt — antingen den var skriven av Hugo eller endast
lovordad av honom — liksom en musikalisk människa i
melodier. Hon hade icke lyckats själv producera något
och skulle icke heller alls önskat det. Läsningen av
andras arbeten skänkte henne full tillfredsställelse.
Det var först kärleken, som i hennes bröst väckt denna
passion. Den högtidliga, för att icke säga lycksaliga
hänförelse, med vilken hon förut omnämnda afton
föreläst Hugos dikt, hade inom henne tänt en lidelse för all
poesi; från och med denna stund hängav hon sig
innerligt åt studiet av alla det bundna ordets döda och
levande mästare. Och — i hennes ögon — kunde hennes
diktare jämställas med litteraturens mest berömda hjältar.
Att även han skulle nå konstens högsta tinnar, det
betvivlade hon icke. Hon såg upp till honom med en slags
vördnad. Att hon var den förnäma damen, han en
egentligen ännu okänd författare i en obetydlig social
ställning, därpå tänkte hon icke. Nej, han var den guda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
