Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjuguförsta kapitlet
211
kejserliga logen, och i uppvaktningens loge ser man ett
halvt dussin uniformerade herrar och hovdamer.
Väntansfull spänning synes vila över hela salongen —
premiärstämning. Ridån går upp. Sylvias hjärta
klappar, och hon andas tungt. Den första akten känner hon
ju till; hon har ju själv läst den högt för honom; hon
drager sig till minnes, hur förtjust hon då var över
språkets skönhet — men skulle det här, på scenen, komma till
sm fulla rätt?
Av den första scenen, under tre, fyra minuter, förstod
hon icke ett ord. Var det månne därför, att blodet
bultade så i tinningarna, eller emedan man städse först en
stund måste vänja sig vid stämmorna, vilka ljuda från
scenen, innan man kan uppfatta orden och över huvud
taget sätta sig in i det som försiggår? Och människorna
runt omkring, dessa likgiltiga människor och dessa
kritiserande recensenter, denna hop, som instinktivt sätter
sig till motvärn mot var nybörjare — hur skulle diktaren
kunna lyckas rycka den med sig, när till och med hon,
hans mest varma beundrarinna, ännu satt där utan all
förståelse, utan att kunna entusiasmeras?...
.Men det dröjer icke länge; snart tränga
skådespelarnas frågor och svar med levande tydlighet ut i salongen.
Sylvia kände igen en del verser, vilka vid hennes första
uppläsning väckt hennes uppmärksamhet; hon kände
tillfredsställelse över, att även publiken nu tycktes uppfatta
de ställen, vars skönhet frapperat henne. Detta visade
sig icke i några högljudda bravorop, ty den kritiske
åskådaren håller inne med sådana under början av en
premiär ; det är endast som en knappt hörbar suck. Kanske
är det icke en gång ett ljud, utan endast en sprittning
av den så att säga elektriska ström, som samtidigt
framkallar en församlad människomassas bifall.
Med en lugn, allt mera säker njutning ger sig Sylvia
helt hän åt spelet. Till ordens prakt, rytmens skönhet,
som redan vid läsningen så hänryckt henne, kom nu även
förtrollningen av livets framställning på scenen. De,
vilka innehade huvudrollerna, Fritz Krastel och Stella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
