Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXVII.
Efter aftonen på Burgteatern hade Sylvia en orolig,
men ljuvt orolig natt.
Hennes kärlek hade — det kände hon — utvecklat sig
till en mäktig lidelse, till något, som icke längre var
möjligt att bekämpa. Kanske skulle hon ännu kunnat
försaka föremålet för denna sin känsla, men icke densamma
själv, liksom man ju kan visa från sig en läskande dryck,
men ej själva törsten. Den bränner en, antingen man
vill eller icke.
Sedan en längre tid tillbaka hade herrskapet Delnitzky
icke haft gemensamt sovrum; Sylvia var alltså ensam.
Förgäves sökte hon insomna. Framemot klockan två på
natten tände hon ljus. Hon kastade av sig täcket och
sprang ur bädden. En lång, spetsprydd nattdräkt omslöt
henne ända till vristerna; de nakna, små fötterna
försvunno alldeles i den långhåriga fäll, som låg på golvet
framför sängen. Hon svepte in sig i en varm morgonrock,
tog ljuset och gick in i rummet bredvid — i sin lilla
salong.
Vad hon där sökte var Hugos fotografi, som jämte
andra låg i ett litet skrin på bordet, samt häftet med de
henne tillägnade dikterna, vilket var inlåst i hennes
skrivbord.
Hon tog dessa båda saker med sig och återvände till
sovrummet. Här tände hon ljusen på toalettbordet och
vid spegeln, Hon ville ha fullt upplyst omkring sig.
Hennes blickar föllo på de å bordet stående
tuberosorna, som hon på aftonen instuckit i klänningens urring-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
