Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII.
Hugo Bressers lidelse hade genom den omtalade
oväders-dagens intermesson, slagit ut i full låga. Först det saliga
ögonblick, då han höll Sylvia i sina armar; så den exalterade
sinnesstämning, han under middagen kommit i genom sina egna
ord; han hade sett hur den tillbedda flickan haft sin blick
riktad på honom, och han hade lagt märke till hennes
minspel, då hon drack honom till, och så slutligen hennes flykt
ur salongen; — det tycktes honom som funnes nu ett
samförstånd dem emellan. Han kände inom sig, att något nytt
kommit in i hans och hennes lif. De älskade hvarandra, de
måste tillhöra hvarandra trots alla hinder . . . Förlofningen måste
hon slå upp ...
Redan klockan åtta påföljande morgon var Bresser
tvungen att lämna Brunnhof, emedan han på förmiddagen måste
öfvervara ett sammanträde med förlagsmännen för den nya
tidning, hvars följetongsafdelning han skulle redigera.
Naturligtvis kunde han ej få träffa någon af husets damer
så tidigt på morgonen, men till Sylvia sände han en stum
hälsning i form af en bukett, som han själf plockat i
trädgården; han gaf Sylvias kammarjungfru i uppdrag att lägga
den på hennes toalettbord. Det var en liten bukett af endast
röda blommor, hvilka ej voro ordnade med någon synnerlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
