Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverträder dem — det måste endast vara i smyg ... Nej, mor,
inser du icke, att det härskar en orättvisa, en träldom, som
kan mäta sig med de former af slafveri och olycka, hvilka du
och Rudolf, liksom fordom min far, söka att bekämpa?»
Martha kände sig förlägen. I denna riktning hade
verkligen hennes upprorstankar aldrig gått. Hon svarade icke.
Då Sylvia fått ge luft åt sin harm, kände hon sig åter
lugnare. Hon reste sig och gick fram till sin mor.
»För öfrigt, mor», sade hon och lade armen kring
hennes hals, »var icke ledsen på mig och oroa dig icke! Jag har
verkligen icke något att förebrå mig — men af Anton låter
jag icke befalla mig.»
»Och du önskar inga moralpredikningar af mig?»
»Icke heller det, käraste mor. Jag kan och vill ensam
sköta mitt hjärta och mina plikter.»
»Alltså medger du, att du har plikter?»
»Det har hvar och en — det gäller endast mot hvilken.»
»Du menar: mot sig själf?»
»Låt oss nu tala om något annat! Hvad nytt från
Rudolf?»
Martha stannade icke länge. Hennes dotters häftiga ord
hade uppskakat henne. Att tala mer om saken, sedan Sylvia
förklarat, att hon ville sköta sig själf, skulle icke ledt till
något resultat, och hon var icke hågad att tala om något
annat. Alltså gick hon så snart som möjligt.
Hon hade icke varit borta många minuter, förrän
betjänten anmälde:
»Herr Bresser.»
Sylvia kunde med möda tillbakahålla ett anskri. En varm
våg vällde genom hennes hjärta. Efter hvad som händt kunde
intet bringa henne mer ur fattningen och på samma gång
vara henne mer kärkommet än den unge skaldens närhet. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
