Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Bresser väntade med otålighet på de utlofvade
raderna. Efter två dagar fick han dem:
»Jag vill bli din. Men ärligt och öppet. Först måste
jag göra mig fri. Alltså ännu en tids tålamod. Jag skrifver
närmare sedan. Till dess är min dörr sluten för dig. Men
icke sant? Mitt ord är dig nog — jag upprepar det ännu
en gång: Så sant lifvet är mig kärt — din vill jag bli.»
På det djupaste upprörd af dessa rader, satte sig Hugo
genast till skrifbordet för att besvara dem. Alla hans pulsar
brunno; ett saligt rus bemäktigade sig honom; pennan
formligen flög öfver papperet. På första sidan skref han fyra
glödande verser — en triumfsång öfver orden: »Du vill bli min
kanske den skönaste sången i diktsamlingen »Till henne».
Sedan fortsatte han på prosa:
»Sylvia, säg aldrig till lyckan:’Sedan!’ Sedan kan ju en
af oss vara dödl Hvad allt skulle icke då beröfvats oss! Du
vill göra dig fri? Är du då icke så? Känner du icke
kärlekslyckans makt, att det för den är ett lekverk att slunga alla band,
alla betänkligheter, all hänsyn öfver bord?
Det är ju att åter slafviskt och ängsligt böja dig under
oket af en annans vilja, att låta dina handlingar bestämmas
af andras omdömen, då du först vill ha laglig skilsmässa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
