Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, barn, icke död — men svårt sårad.»
Nu hade hon icke längre någon ro; hon måste till honom.
»Men, Sylvia, — du till den man, med hvilken din
make duellerat. Hvad skulle världen ...»
»Det frågar jag icke efter. — Hugo kanske är döende.
Världen? — Det var dess lagar, som orsakade din makes död,
mor, och som nu gjort den man, hvilken bedrog mig, till
min älskares mördare.»
»Din älskare?. . . Alltså var han . . .?»
»Hvad skall jag eljest kalla honom? — Jag älskar honom
ju. Världen föraktar jag, och föraktlig vore jag, om jag icke
så gjorde... Låt oss gå! Kom med, mor! Låt oss gå
genast!»
❖
Nu var det tre dagar sedan de båda damernas första
sjukbesök.
Hugo låg med slutna ögon och andades tungt.
»Sofver han?» frågade Martha i hviskande ton.
Doktor Bresser skakade på hufvudet.
»Det tror jag icke.»
Sylvia såg blek och förgråten ut. Ännu hoppades hon
på räddning, men redan möjligheten — som till och med var
en sannolikhet — att han vore förlorad och därtill åsynen af
hans lidande orsakade henne en så djup smärta, att hennes
tårar under de senaste tre dygnen nästan aldrig sinat.
De båda föregående dagarna hade mor och dotter varit
hos den sjuke två timmar på såväl för- som eftermiddagarna;
på aftnarna hade man dessutom skickat bud för att få
underrättelse om hans befinnande. Någon ögonblicklig fara hade
ännu icke varit för handen.
Martha såg på klockan och reste sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
