Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— sedan kan en af oss vara död’ — så skref han till mig i
sitt sista bref. . . Och så blef det äfven — sedan var han död!»
Rudolf tryckte deltagande hennes hand.
»Ack, på det viset!» —
Efter en stund tillade han:
»Du får icke så öfverlämna dig åt din sorg, Sylvia. Tag
icke vår mors obrottsliga, in i döden trogna kärlek till exempel.
Du har icke samma rätt som hon. När man i åratal varit
förenad med den man älskar, när man varit ett med honom,
delat ljuft och ledt, haft alla tankar och känslor
gemensamma — endast då har man rätt sörja så. Men du och Hugo ?
— Tror du icke, att han, om han förlorat dig, som han
aldrig ägt — tror du icke, att han med sin skaldenatur då
inom kort fått en annan kär?»
»Dina ord smärta mig, Rudolf.»
»Förlåt! En räddande hand måste mången gång vara
omild i sina grepp ...»
»Jag saknar Cajetane. Hon hade ett så ömt sätt att
behandla mitt sårade sinne ... Jag är ond — på dig, därför
att hon så hastigt rest!»
»Hvarför på mig? Har jag drifvit din väninna på flykten?»
»Ah, du vet mycket väl...»
Ja, han visste. Och han kände en önskan att ha
Cajetane där. Helst hade han sagt till Sylvia: »Skrif till henne
och bed henne komma tillbaka!» Men han lyckades lägga
band på sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
