Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Lauritz Weibull.
Vad man i detta sammanhang kan konstatera är, att
Gustaf Trolle den 7 november fört talan, och gjort det
skriftligen, inte endast för sig själv, utan även för de tre andra —
man har själva hans inlämnade klagoskrift i behåll. Denna
klagoskrift låter sig inte jäva, och den säger det
ofrånkomligt. Men vidare också, att mäster Jon, som framlade
klagoskriften, följande dag varit aktör. Domprosten Jöran
Turesson, en av relationens egna författare, har själv endast någon
timme senare jämte ett flertal andra med hängande sigill
under sententian intygat detta. Saken är för oväsentlig, för
att en osanning här rimligen skulle kunna förmodas. Dessa
säkra fakta, som Uppsalakanikerna kände, borteliminerade
de i sin relation. De insatte i stället nya. Varför?
Tendensen är tydlig. Den avslöjar dem. Bortelimineringarna har
endast kunnat gå ut på ett enda: att föra så många som
möjligt av det svenska klerus utanför skottlinjen. Av de som
fördes utanför var den ene en tidigare ärkebiskop av
Uppsala, den andre biskop av Västerås, den tredje en mycket
nära kollega till kanikerna själva. De nya fakta, som
insattes, faller i tråd härmed. Samtidigt med att bördan avlyftades
på ett håll, flyttades den över eller lades så mycket tyngre
på andra. Dessa andra var två. Ingen skonsamhet behövde
visas dessa; tvärtom var det taktiskt och politiskt riktigt att
drabba dem. Den ene var den i tidens svenska historia
ökände främlingen Jens Andersen. Man behövde inte
befara, att något finger skulle höjas till hans försvar. Den
andre, Gustaf Trolle, hade kanikerna under de långa och
bittra fejderna, både före och efter blodbadet, följt i vått och
torrt; de hade varit hans trognaste vapendragare. Nu, då
relationen gjordes, 1523, var mannen en fallen storhet, biltog
utanför sitt fäderneslands gränser, för det makthavande partiet
i Sverige, i första hand för Gustaf Vasa, den mest förhatade
av dem som under den föregående tiden axlat en politikers
kappa. När han i relationen står fram och anklagar, blir
det i sitt eget och sin domkyrkas inskränkta intresse. Och
när han begär och beviljas rättvisa, ställes han i en
belysning, som bröte han gällande rätt och ordning: vad han ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
