Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Lauritz Weibull.
detta hade att iakttaga var i den allmänna lagstiftningen
fixerade. Redan efter den överenskommelse, som påven
Lucius III slutit med kejsar Fredrik Barbarossa i Verona,
hade den förre 1184 kunnat förelägga de världsliga
myndigheterna en så formulerad ed, att de på biskoplig anmodan
hade att med all hårdhet och kraft, efter plikt och förmåga
understödja kyrkan i hennes kamp mot kätteriet;
underlåtenhet skulle straffas inte blott med exkommunikation och
interdikt, utan även med den världsliga maktens förlust. Under
de följande tiderna skärptes myndigheternas plikt att lämna
sitt bistånd. Det fjerde Laterankonciliet, kejsar Fredrik II,
Clemens IV, Bonifacius VIII tävlade i utfärdandet av
förordningar härom med varandra \ För Christiern II personligen
visade bannlysningsbrevet av 1519 i samma riktning. Hans väg
låg efter klagoskriftens frambärande klar. Han hade att
lämna allt det bistånd han kunde vid målets fullföljande.
Den kanoniska doktrinen krävde, även där brottet kunde
anses notoriskt, att tillfälle lämnades de skyldige att
försvara sig2. Doktrinen har i praxis mångtaliga gånger, küe
minst av påvestolen själv, åsidosatts. Christiern II har
uppehållit den. Det har här utan tvivel ansetts så mycket mera
påkallat, som notorieteten av det speciella brottet, kätteriet,
kunde sättas i fråga. Förhållandena ledde under dessa
omständigheter till att vad som närmast följde tog formen av
en ransakning. Den kom att gälla inte endast ett
fastställande av notorieteten. Den gällde i samband därmed också
ett klarläggande av själva brottets art.
Den andra akten av dramat i Stockholm upptogs av
denna ransakning. Ransakningen började omedelbart. Den
hölls inför konungen och riksrådet. Under denna
ransakning blev brev framtagna och lästa. Det är möjligt, att bland
dessa varit bannlysningsbreven mot Sten Sture och hans
anhängare. Men i så fall var de inte de enda. Det framkom
ännu ett.
Johannes Svaning berättar i sin framställning av Chri-
1 Munchen II, 343; Hinschius V, 380.
2 Durantis, Speculum iuris III § 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
