Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Almquist, Två uteblivna svenska fördragsratifikationer år 1630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två uteblivna svenska fördragsratifikationer år 1630.
115
stierna under ifrågavarande förhandlingar såg till, att Danzig
icke skulle framstå såsom en formelt sedt jämbördig
fördragsslutande part1. Han betonade, att den paritet
(»æqua-litas»), som rådde mellan Sverige och Polen-Littauen,
ingalunda ägde tillämpning på förhållandet mellan Sverige och
Danzig. Han fann det till och med vara under sin officiella
värdighet att, då staden icke ville bekväma sig att sända
ombud till hans residensstad Elbing, själv möta sådana loco
medio i Tiegenhof; däri låg anledningen till ait han lät sig
företrädas av subdelegater. Han gjorde gällande, att han
såsom Sveriges kronas legatus och gubernator var
jämbördig med Danzigs råd och ständer, varför också varderas
anbud kunde mötas pari loco et dignitate. Den logiska
konsekvensen av denna klart uttryckta ståndpunkt var onekligen,
att fördraget hade bort ratificeras (såsom de facto också
skedde) dels av Axel Oxenstierna, dels av stadens råd och
ständer. Men denna slutsats har rikskanslern ingalunda från
början själv dragit, utan han har tvärtom förutsatt, att
konungens slutliga ratifikation skulle följa; fördragets
ratifikationsklausul stod i överensstämmelse med hans eget utkast.
Han hemställde också, efter fördragets avslutande, att
konungen skulle ratificera det, om han icke hade något att
från materiell synpunkt erinra 2. Ingenting tyder på att det
senare var fallet.
Redan det anförda torde giva stark sannolikhet för att
antingen Axel Oxenstierna (vid ett senare övervägande av
frågan) eller Gustav Adolf (i sista stund, efter det att
ratifikationsinstrument redan av honom underskrivits och
beseglats) fattat betänkligheter mot att genom dess
överlämnande erkänna Danzig pari loco et dignitate, såsom
folkrättsligt jämställt med Sveriges krona. Det var visserligen, så
länge fred icke kommit till stånd mellan Sverige och
Polen-Littauen, närmast ett svenskt statsintresse att uppmuntra
dess vasaller eller självstyrande städer att, ehuru de icke
voro suveräna, bedriva sin egen utrikespolitik. Men detta
1 Ib., ss. 81 f., 138 ff.
2 Ib., ss. 78 p. 1 (s. 81), 214.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
