Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Kristian Erslev och Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Lauritz Weibull.
Matthias av Strengnäs. Biskopen var 1517 rikets kansler.
Man känner Gustaf Trolles uppfattning om honom. I sin
supplik till påven 1519 säger denne om Matthias under
kampen mellan riksföreståndare och ärkebiskop: Stenoni
in præmissis adhærebat — i det här förut nämnda Sten
Stures anhängare (Acta pontif. Dan. VI, 259). Dagen efter
det anklagelsen blivit rest mot Matthias, föll hans huvud.
Det har tidigare gjorts gällande, att efter all förmodan
även de två svenska biskopar, Vincens av Skara och Ingemar
av Vexjö, som saknas bland utfärdarna av
sammansvärjelse-brevet, inte desto mindre beseglat detta. Ingemar var
frånvarande från Stockholm i november. Vincens var närvarande.
Den senare fick dela Matthias’ öde.
Den granskning, som här företagits, är egnad att i sin
mån stödja riktigheten av Christiern II:s eget uttalande i
proklamationen. Allt synes tala för att biskoparna avrättats med
stod i sententian såsom »uppenbarlige kättare och
banns-människor». Avrättningen var olaglig. Men det olagliga låg
näppeligen i exekutionens begrundning. Det låg för
biskoparnas del som för de andras utanför sententian i en exekution
utan dorn.
Det sätt, på vilket Erslev till sist bedömer spörsmålet
om var man har att söka det egentliga upphovet till
Stockholms blodbad (260 f.), saknar intresse. Hans argumentering
kulminerar i ett upprepande av det gamla påståendet om
Jens Bældenak och Didrik Slaghæk som syndabockarna i
dramat. Beskyllningen är lika obegrundad i källorna som
beskyllningen mot sententians utfärdare för himmelskriande
orättfärdighet.
Kristian Erslevs skrift av 1929 om Stockholms blodbad
är en försvarsskrift. När han slutat den och kastar blicken
tillbaka, gör han upp sitt facit: på ingen väsentlig punkt
någon grund att ändra den uppfattning han framsatt för
nu snart fyrtio år sedan (262).
Vi har i det föregående granskat Erslevs skrift. Det har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
