Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sture Bolin, Kring Carl XII:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring Carl XII:s död.
155
Fr. o. m. 1723 kommer ett nytt motiv fram i
förgrunden, sedan generaladjutanten André Sicre under en sjukdom
angivit sig såsom konungens baneman 3. Uppgifter inhämtas
från ett ögonvittne, överstlöjtnant Philippe Maigret, som
frikänner Sicre genom att omtala, att den dödande kulan avlossats
från en kanon. Det torde icke ha ansetts tillfyllestgörande;
en andra berättelse av Maigret omtalar, att Sicre var
tillsammans med några namngivna officerare, när den dödande
kulan kom 2. Ett nytt vittnesmål framkommer senare, och
till Fredrik, dels att även han bibringats den meningen, att Carl XII fallit
för en fiendekula. Det är ett gott indicium på att om några misstankar hysts
ha de ännu ej tagit fast form och under inga omständigheter bibringats Carl
Fredrik. Det är då så mycket mer uppseendeväckande, att man redan från
början i lägret och i Stockholm så tendentiöst skildrat skottbanan och
konungens utsatta ställning. Vidare kan här tilläggas, att De la Mottraye i första
upplagan säger, att konungen stod på den mest utsatta punkten i löpgraven.
Enligt denna upplaga fogar nämligen Maigret till sin varning: »and this is
the most exposed and most dangerous Place in all the Trenches». Att
detta är oriktigt framgår av Ræders undersökning. När De la Mottraye stryker
denna sin uppgift i andra upplagan gör han en liknande reträtt som Maigret.
Jmfr. Weibull a. a. s. 233. — Omedelbart efter dödstillfället har man
däremot icke betonat kulans storlek. I ett brev till landshövding Hamilton
berättar generalståthållare Taube, att Sicre berättat, att den dödande kulan
var liten. Se G. Petri: Armfelts karoliner s. 141. Författarens uppmärksamhet
på detta ställe har fästs genom ett brev från hr. E. Andersson, Strömstad.
1 Att motivet Sicre först efter 1723 dyker fram framgår därav att i
den engelska upplagan av De la Mottrayes resebeskrivning år 1723 saknas
den passus rörande Sicres ankomst till skyttegraven, som meddelas i den 1727
tryckta franska upplagan (se A. De la Mottraye’s Travels 2 s. 341, 348).
2 Att denna berättelse är skriven av en fransman och icke kan vara
ursprungligen författad på franska av en svensk framgår därav, att författaren,
när han talar om alnar avser franska, icke svenska dylika (se nedan s. 162 ssk.
not 2). Att Maigret är dess författare är väl evident visat av Weibull. Det
kan emellertid förtjäna anföras att Bielke i sina anteckningar om Carl XII
indirekt lämnar oss uppgift därom. Bielke berättar, att Maigret höll sina händer
under konungens fötter och märkte hans död genom att tyngden efter ett
skott — det enda som avlossades — ökades (Ture Gabriel Bielkes Hågkomster
af Karl XII, ed. Hallendorff s. 97 f.). Man kan icke tillerkänna Bielkes ur
olika källor hämtade skildring av Carl XII:s död något vitsord, men man torde
ur densamma tryggt kunna utläsa, att han — sannolikt genom hörsägner —
har haft kännedom om den s. k. anonyma berättelsen, vars författare man vetat
vara Maigret (Jmfr. A. Quennerstedt: Ur Carl XII:s levnad 2 s. 184 n.). — En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
