Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar och försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
Hjalmar Holmquist.
leringar. Svenska kyrkans målsmän intogo här (jfr O. Holmdahl:
Prästeståndets kyrkopolitik I 1912) medvetet en självständig
särställning och visade en fördjupad evangelisk uppfattning, som
påfallande bryter mot den härskande andan i Tyskland vid denna tid.
2) Även beträffande kyrkans författning och förhållande
till den världsliga överheten går den svenska kyrkoordningen
sin egen väg. Den lämnar helt det tyska landsfurstliga
kyrkoregementets förebild och befäster för bestående den svenska
kyrkans av Gustav Vasa hotade biskopsförfattning. Det är icke
den minst viktiga sidan av vad Erik XIV:s regeringstid betytt
i svenska kyrkans historia. I fråga om biskops tillsättning blir
nu den svenska ordningen helt originell även gent emot
Danmark och England, vilka ju eljes också bevarade
biskopsförfattningen. Kyrkoordningens 1561 föreskrift, att biskopen
väljes av några tillskickade personer i klerkeriet, »som i saken
något äro förfarna», sammanhänger tydligen med att Laurentius
i kyrkoordningen 1561 går helt förbi domkapitelsinstitutionen.
Överhuvud omnämnes ingen kollegial institution vid biskopens
sida. Den förbisedda men intressanta frågan om vad som
kunnat vara orsaken härtill, får jag på annat ställe återkomma till.
I varje fall måste, när domkapitlen i kyrkoordningen föllo bort,
och även det till kyrkomöte samlade riksprästerskapet förtegs,
någon annan kyrkoförsamling överta biskopsvalen, om
tillsättningen ej skulle helt falla i konungens hand. Enligt den analys
av bevarade dokument och notiser, som jag gjort, har
Laurentius gripit till den form av kyrkorepresentation, som i Sverige
börjat utbilda sig, att biskoparna eller ordinarierna vid viktigare
frågors behandling kring sig samlade några ansedda präst- och
skolmän från sitt stift, ett uppslag som gjorde sig märkbart även
genom hela 1600-talet.
Lika egenartad ter sig i kyrkoordningen 1561 tillsättningen
av präster. Varken regala gall eller adelns patronat, varöver
prästerskapet dock redan 1575 klagade, beröras.
Kyrkoordningen föreskriver, att kyrksocknen själv skall se sig om efter
en duglig präst; endast om han vid prövning inför biskopen
befinnes olämplig till ämbetet, skulle biskopen skaffa en annan.
I praxis kom väl detta senare att innebära en ny beskärning
av den »folkets urgamla rätt att självt välja präster», som i
verkligheten aldrig annat än i mycket begränsat mått existerat.
För övrigt är det egendomligt se, att redan under Erik XIV:s
tid evangeliska prästsläkter äro i färd med att i Sverige
utbildas och få på sig tillämpad den gamla folkliga arvsinstinkten (en
undersökning för Sveriges vidkommande i linje med Suolahtis
berömda bok om Finlands prästerskap vore här på sin plats).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
